Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Thomas Bernhard.

Thomas Bernhard | Självbiografierna/Mina priser/Wittgensteins brorson

Liv och dikt blandas i allvarsamma lekar, skriver Tomas Forser som har läst Thomas Bernhards fiktiva självbiografier.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Thomas Bernhard

Självbiografierna

Mina priser

Wittgensteins brorson

Översättning: Jan Erik Bornlid, Susanne Widén, Lars W Freij, Margaretha Holmqvist

Tranan

Olikt ironikern som alltid står ett litet stycke bredvid hör Thomas Bernhard (1931–1989) till dem som befinner sig mitt i stormens öga. Det menar Elfriede Jelinek i ett brev till sin svenska översättare Aimée Delblanc. Det är snarare komikerns plats som Bernhard intar. Den som slår huvudet på spiken. Det är Kafkas humor.

Bokförlaget Tranan aktualiserar Bernhard på nytt genom att publicera en samlingsutgåva av det som brukar kallas Bernhards självbiografiska böcker, fem slanka volymer utgivna mellan 1975 och 1982. Förlaget kompletterar med Jan Erik Bornlids översättning av Mina priser, Bernhards kollektion av tacktal och anföranden med negativa förtecken och skandalösa efterverkningar, utgiven på tyska först häromåret. De avslutas med deklarationen ”Med anledning av mitt utträde” vars första mening lyder: ”Invalet av Scheel, den förre förbundspresidenten, som hedersmedlem i Akademin för språk och diktning blev för mig den slutligen definitiva orsaken till mitt utträde ur Akademin för språk och diktning, som enligt min mening inte har det minsta med vare sig språk eller diktning att göra och vars existensberättigande varje förnuftigt tänkande människa med samvetet i behåll självklart måste förneka.”

Lång mening? Nja, genomsnittligt Bernhardlång. Så ser hans prosa ut. Den tar sig fram som andetag. Med en rytm som i accelerering och retardering tvingar med sig läsaren över sidorna och gör att man med fördel läser de 100-sidiga böckerna i en enda sittning. Jelinek talar om ”ett slags transcendens”. Den karakteriseringen går att begripa. Det är en stil som på ytan talar ”realistiska” men som saboterar varje verbal bekvämlighetsinrättning. Med omtagningar, betoningar och kursiveringar stör författaren gängse strategier och skapar rörelse i berättandet. ”Berättelser” heter det numera i både vetenskap och konst. Bernhard kommer snarare med en vibrerande sond. Gestaltning och aktualisering i stället för sammanfattningar av det förflutnas erfarenheter.

Det som skulle kunna bli statisk intensitet blir i stället dynamiskt.

Proust eller Joyce? Den europeiska frågan kan lika väl lyda Musil eller Mann. Och svaret bli Jelinek eller Bernhard.

Självbiografierna fixerar några för författaren avgörande erfarenheter. Orsaken: En antydan heter den första. Hemstaden framstår som en dödlig sjukdom och jagberättaren lider svårt av katolsk enfald. Atmosfären är nationalsocialistisk och han träder in i sina tonår med ”oskyddat huvud”, kroniskt förolämpad och förödmjukad. Förstörelsen kallas uppfostran. En människa håller honom vid mentalt liv. Det är morfadern med sin politiska radikalism och sin dröm om att skriva den stora romanen.

I Källaren: En frigörelse är svaret och räddningen ”den motsatta riktningen”. Utbrytningen från hemmet/huset där han aldrig var annat än deprimerad är lika definitiv som avståndstagandet från urbanitetens lyxskräp. Alltid i motsatt riktning rör sig den unge vuxne, undan disciplinering och sammanfogning. Jag har svårt att tänka mig en bättre, farligare och mer upprörande ungdomsbok.

I Andhämtningen: Ett avgörande förflyttas berättare och läsare till dödsrummet på ett sjukhus med dess marionetteater där patienterna ligger fästade i slangar och snören. Bergtagen utan den suveräna överblicken som i Thomas Manns roman. Det tarvliga dominerar över det filosofiska och att dö är här inte grandiosare än att betala räkningen. Men den lungsjukes obändiga drivkraft gör honom ensam och frisk. I nästa del, Kylan: En isolering stannar den upproriska rörelsen av. Där är inledningsvis kanske för mycket ligghall, dödsrum, rutiner och symptomatologi. Effekten blir att modellen Bergtagen tornar upp sig och sjukdomens jämnmod lägger sig över sidorna. Men det går över inför det oundvikliga, ”avslutet”, med dess hög av kött och några klädesplagg. Inget snack om värdighet där inte, men världen som den är. En kloak. Textens blick är svår att komma undan. ”När jag fick syn på människor gick jag fram till dem, bara för att förskräckt vika undan.”

Därefter skriver Bernhard den del som får titeln Ett barn. Som för att börja om och se om där finns en möjlighet att inte dra in huvudet och försvinna under skalet. Här är tonen inledningsvis en annan, episkt flödande, och berättaren håller sig lugn och kan redovisa befriande stunder. Morfaderns boksamling blir paradiset och en räddning undan skolans uppfostringsanstalt. Men det är korta stunder. Kvar finns två meningar: ”Det fattades bara att jag skulle få dig på halsen också! Du bli min död.” Det är modern som talar.

Utgivningen innehåller också den sent skrivna Wittgensteins brorson. Ja, Ludwig Wittgensteins brorson Paul. En rik, snobbig operaälskare som förlorar sin del av familjekapitalet och utvecklar svår psykisk sjukdom. Med honom blir berättaren nära vän där de ligger på var sin avdelning på sjukhuset, den ene bland lungpatienterna och den andre bland de mentalsjuka. För författaren blir Paul Wittgenstein en befriare i den dagliga meningslösheten. Båda har de starka upplevelser av att vara förödande sjuka. Berättaren vore inte Bernhard om han inte arbetade upp sig till en bipolär betraktelse över den sjuke som den friskes förutsättning och tvärtom. När den sjuke blir frisk är skandalen ett faktum. Så ser processen ut och vi känner igen komiken. Den är inte ironikerns suveräna utan de drabbades bittra. För båda handlar det om att förbereda sig. Att dra in huvudet. Att rentav vilja dö.

Det är Margaretha Holmqvists översättning från 80-talet som nu ges ut i nytryck. Jag inser att den är mycket kompetent. Men jag noterar ett fatalt misstag som förlaget borde ha kunnat upptäcka och rättat till. Författarens livlina morfadern får i början av boken heta farfar för att i slutet bli morfar som i självbiografierna. På tyska gäller ju ”Grossvater” såväl morfar som farfar. Men Thomas Bernhard skulle ha blivit upprörd om än ej förvånad om de två förväxlades.

Den missen kompenserar förlaget genom att förse boken med ett mycket fint förord av Bodil Malmsten. Kongenialt i sitt känsloläge, skarpt i sina iakttagelser. Jag läser det och erinrar mig hettan i Malmstens 90-talsroman Nästa som rör mig.

Självbiografier? Ja, men fiktiva sådana. Liv och dikt blandade i allvarsamma lekar.