Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Thomas Öberg vill inte kalla sig en outsider

En morgon när Thomas Öberg var elva kom hans pappa hem från verkstaden där han jobbade och förklarade: ”I dag är min första dag på semestern”. Eftersom det också var hans första semesterdag var det inget konstigt med det men det var händelseförloppet innan som förvandlade denna vardagsfras till finalen på en dadaistisk ritual.

Pappan hade i vanlig tid gått upp, tagit på sina arbetskläder, satt sig i bilen och kört till jobbet. Utanför hade han stannat och sagt till sig själv ”Nej, i dag skiter jag i det” och sedan kört hem igen.

Det där med dadaismen är en efterhands­konstruktion. Rolf Öberg visste inget om dadaism. Han hade ingen scen utan var en helt vanlig arbetare med ett helt vanligt jobb som gjorde något ovanligt av sin första semesterdag. Den vuxne Thomas Öberg kopplar det till en sorts överlevnadsinstinkt.

– Ett sätt att jävlas helt enkelt. Som männi­ska upplever man så ofta press i sammanhang man tvingats delta i. Att klättra upp i ett torn och skjuta andra människor är fel sätt, men det finns en vardagsabsurdism där små gester eller meningslösa handlingar kan få stor innebörd i en tillvaro som är väldigt tuktad.

Han inser så klart också humorn i det hans pappa gjorde privat och som Thomas sedan gjort till sitt yrke.

– En del äldre släktingar som läst mina texter har sagt: ”Musiken förstår jag mig inte på men jag känner igen humorn”. Och där finns en sorts släktrelaterad humor som har ålat sig ned genom generationerna.

Outsider men ändå inte

Vi sitter i ett hörn av producenten Tore Johanssons studio i Västra Hamnen i Malmö. Rummet är helt oregelbundet med en fartygsinspirerad balustrad, golv i flera olika nivåer, och ett snett tak fem–sex meter upp i luften. Om normalt existerar i studiovärlden så är detta allt annat än. Och det passar Bob Hund. Det har sagts förut, och förmodligen av Thomas Öberg, att de flesta i Bob Hund nog ville göra lumpen men fick inte.

– Vi var ett gäng ofrivilliga outsiders. Vi visste inte vad det innebar men efter hand har vi insett att vi alla är laddade med besvikelser och att de här figurerna fick sin plats först när vi lärde känna varann. Om inte Bob Hund hade funnits är det möjligt att några av oss hade förblivit bortskuffade i ett hörn.

Thomas vill egentligen inte beskriva sig som en outsider men säger att han genom livet upplevt så många konstiga saker att han inte bara utvecklat en hög toleransnivå mot det annorlunda, han dras till det. Det började redan i skolan. Thomas hade bra betyg och dessutom en talang för att rita serier vilket gjorde honom populär men på något vis hamnade ändå bland dem som gick lite bakom. I gymnasiet hoppade han av natur när han tvingades dissekera en groda och bytte till samhäll med ämnen som filosofi och psykologi vilket passade honom bättre men han har fortfarande minnen från lektioner i psykologi där han tyckte att avvikelser från normen behandlades både okänsligt och okunnigt.

– Läraren kunde helt kallt prata om nervösa sammanbrott som om det var något som inte angick oss. Jag hade uppskattat om han hade lagt till att vi faktiskt kunde råka ut för det själva.

Den som har sett en Bob Hund-konsert glömmer det inte i första taget. Fler har kallats Sveriges bästa liveband men inga så ofta som Bob Hund. Thomas Öberg löper omkring som en elektrifierad ödla från en scenkant till en annan, han snurrar runt, han bygger små torn av monitorhögtalarna som han klänger upp på och hoppar ned från. Det finns en kraft i musiken, i bandets briljanta krampaktighet, Thomas absurda texter och hans utspel som är omöjligt att inte bli påverkad av.

Det ligger ingen slumpartad regi bakom. Thomas beskriver sitt musikintresse som måttlöst, vilket han omedelbart ändrar till nästan sjukligt, och Bob Hunds konserter är resultatet av insamlad data, utvärdering av fakta och en noga utarbetad strategi.

– Ska man bestiga ett berg måste man ha rep och stegar och jag gillar att komma välförberedd till jobbet. Jag har lyssnat på enorma mängder rockmusik, läst enorma mängder rocktrivia och sett massor av konserter.

Kraftwerk, Iggy Pop och Tom Waits kan vara förebilder men Thomas ser dem snarare som ­familjemedlemmar. Vissa saker älskar man, annat får man lära sig tolerera om man ska ha ett långt liv tillsammans.

Vi som befinner oss i publiken betraktar han som en enda berusad individ.

– Det är ett kommunikationsgrepp. Jag är ­extremt tydlig, och uppträder likadant oavsett om det är tre eller trettiotusen personer, men det finns kärlek i det samtidigt: alla är värda lika mycket.

Otursfågel och ärrad

Många som sett en Bob Hund-konsert har säkert också tänkt samma tanke, och ja, han har brutit benet på scenen. Inte bara det, han är extremt olycksbenägen. Episoden fem meter upp i luften är väldokumenterad, men från den tidiga cykelolyckan när någon sköt en pil i framhjulet på hans cykel till helt nyligen när han, återigen på cykel, blev påbackad av en bil är hans liv kantat av osannolika händelser som skickat honom till akuten. Thomas Öberg är den som sitter under när en tjugokilos inramad krogmeny bestämmer sig för att lossa från väggen. Han är den som på akuten råkar ut för en läkare som innan han drar ut den stora träflisan ur Thomas ben insisterar på att bli omnämnd på nästa skiva. Hans spensliga kropp har fler ärr än Börje Salming och det har satt spår även på insidan.

– Mitt liv är perforerat av olyckor som rycker tillbaka mig till akuten för att jag ska sys i hakan eller ryggen. Jag har aldrig kunnat slappna av för jag vet att då kommer det att hända någonting.

Han är en manisk läsare

Vi går in mot centrum för att äta lunch. Det är en blåsig dag och vinden sliter i Thomas långa lugg och hans blå utanpåskjorta som kan ha tillhört Postverket en gång i tiden. Han har inte läst rockbiografier hela livet, det droppar ständigt författarnamn ur honom: romanförfattare, essäister, diktare. Tidigt jämfördes han med Gunnar Ekelöf, en diktare han då inte kände till. Numera är Thomas en nästan manisk läsare.

– Det är som en besatthet. Jag läser till och med meningslösa lappar som ligger på marken.

Han liknar textskrivandet vid att rita serier: ett pill. Överraskningar och kontrastverkan är två ofta använda verktyg i lådan, det kan vara att flytta en bokstav så att massförstörelsevapen blir massförströelsevapen, eller att börja en textrad med en skenbart vardaglig fras som möts mitt på av en lika vardaglig fras fast ur ett helt annat sammanhang så att den sammanlagda effekten blir helt absurd. Den första text Thomas skrev är ”Det skulle vara enkelt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag; tror jag”. Barnsligt. Storartat.

– Ökar man bara ljuskäglan lite så beskriver det exakt livet vi lever: i kontrasterna. På en liten darrig hängbro mellan liv och död står man och svajar fram och tillbaka.

En del kanske låter skenbart enkelt men är resultatet av hårt arbete.

– Jag sliter som en apa. Det är rena träldomen. Gudomlig inspiration är bara en romantisk kvarleva från en fåfäng era. Det finns inte ett spår av det i mina texter.

Thomas har med åren också utvecklat en metod för att ta hand om det han inte vill kalla inspiration.

– Första gången man får en idé som verkar bra ska man säga: ”Gå. Försvinn. Jag vill aldrig se dig mer”. Andra gången idén kommer säger man ”Jaha, det är du. Stick!”. Tredje gången däremot: ”Aah, det är du. Kom in. Nu får du vara med”. Riktigt goda idéer ska man vara hård mot.

Masken och scenpersonligheten

Efter att Bob Hund pausats några år under försöken att lansera bandets engelskspråkiga alter ego, Bergman Rock, kom Bob Hund tillbaka med albumet Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk 2009. På omslaget bar Thomas Öberg mask. Han hade tidigare dragit en skarp gräns mellan sitt artistjag och det privata – lika överexhibitionistisk som han var på scen, lika anonymitetskrävande var han utanför – men han hade tidigare aldrig gjort skillnaden så uttalad tidigare.

– Blyghet och exhibitionism går hand i hand. Man släpper bara loss när man är trygg och den som maniskt släpper loss i alla miljöer är förmodligen inte trygg nånstans. Det är genom att bli fullast, kasta sig ut genom fönster och lägga sig mitt på E4:an man vill exponera sin sårbarhet gentemot andra.

Och samtidigt som Bob Hund startade om tog Thomas klivet in i vuxenvärlden vilket han låter masken berätta.

– Det är ett sätt att slippa posera, vilket jag tycker man gör som vuxen. Jag vill visa att vuxna, kanske i större grad än ungdomar, har ett behov att tappa kontrollen.

Thomas Öberg hade inte varit både sig själv och frontperson i Bob Hund om han inte samtidigt kunde reducera masken till någonting från Buttericks och ett okomplicerat barndomsminne med en Batmandräkt under en Tysklandssemester.

För den som har nära till självförbränneriet är det också nödvändigt att ha ett skydd mot ­publiken. Thomas nämner några klassiska namn ur 27-klubben, Janis Joplin, Kurt Cobain, Jimi Hendrix, och menar att anledningen till att de dog unga var att de ständigt levde som om de alltid stod på scenen.

Att Thomas Öberg själv skulle dö en för tidig rock’n’roll-död betraktar han själv som mindre sannolikt.

– Jag har planerat att bli äldre än 60 och jag är ganska seg av mig så det ska nog gå.

Som 60-åring planerar Thomas Öberg att montera ned väggen till det privata och gå i vartenda demonstrationståg han kan. Möjligheten finns förstås att han vid det laget inte har något artistjag kvar. Däremot kommer han fortfarande att vara kvar i Bob Hund.

– Jag har skrivit i en text att jag har slutat skilja på verklighet och overklighet, annars skulle jag inte ha någon annat för mig. Bob Hund eller inte Bob Hund, det glider in och ur mig. Jag är medlem i bandet men jag är det inte på morgonen eller när jag går ner i tvättstugan.

Lagspelare i alla lägen

Att vara en del i ett kollektiv kan låta som en begränsning men i Thomas Öbergs fall är det minskade manöverutrymmet bara av godo. Som ung bordtennisspelare var han en dålig förlorare. Han bankade racketen i bordet, spexade, sprang runt och fjantade sig och blev till slut också bortsläpad av överdomaren. När han spelade fotboll fick han däremot pris för att han var den goda lagkamraten som alltid passade bollen och såg till att alla var med i gruppen.

– Får jag för mycket utrymme tar jag upp allt syre omkring mig och då kommer överdomaren och tar mig i örat och slänger ut mig.

Ett samtal med Thomas Öberg är en resa mellan snabba oneliners och långa oavslutade meningar tre bussbyten från den ursprungliga frågan. Mycket handlar om individens frihet. Vem är det som bestämmer och vad händer när det går över styr? Han säger att han saknar politisk agenda men han har ändå en sorts mission.

– Jag tror att alla drömmer om att bli behandlade som den man hoppas att man är. Jag har blivit belönad med ett antal små men specifika begåvningar och när jag är generös med det får jag jättemycket tillbaka. Vid vissa avgörande tillfällen har människor som gillar mig trätt fram och lärt mig saker och jag har råkat lyssna och det har format mig långt mer än att jag har haft någon strategi.