För några år sedan meddelade Naturhistoriska museet i Göteborg att de beslutat att inte längre ställa ut de siamesiska tvillingarna i Naturaliekabinettet. Samma meddelande återfinns i Theres K Agdlers nya roman Tvillingparadoxen. I Naturhistoriska museets officiella version handlade beslutet om etiska skäl; museichefen såg det inte som bra och riktigt värdigt att placera tvillingarna i en så spektakulär inramning. I Agdlers roman är skälet ett helt annat: där är museets besked en mörkläggning av att tvillingarna försvunnit. Det är Linn, en ung kvinna på gränsen till sammanbrott – eller möjligen på tröskeln till ett existentiellt genombrott – som efter många års planering lyckats stjäla glasburken med de siamesiska tvillingarna, för att begrava dem.
Tvillingparadoxen berättar Linns historia. Från två håll. Som vore också själva berättelsen en tvilling. När läsaren kommit till sidan 127 i del 1, är det dags att vända på boken och läsa del 2. Tillsammans fogar delarna ihop en sorts förklaring till Linns upptagenhet vid de siamesiska tvillingarna. Ett ensamt barn, en längtan efter en syster, ett missfall och tystnader i barndomen som aldrig förklarades.
Tvillingparadoxen är ett litterärt projekt, med betoning på projekt. Det är en lek med ord, uttryck och form. Formen är mer lyckad än den språkliga leken, som ibland blir för sökt. Täta referenser till författare; från P O Enquist till Beate Grimsrud, en sorts vitsighet med språkliga uttryck som ”en sked i taget” och några väldigt tondöva dialoger stör läsningen rätt rejält. Det är synd, för det är egentligen ett projekt med potential.
