Theodor Kallifatides | Med sina läppars svalka

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

En höstmorgon i oktober 1940 tar Elenas barndom slut – det är då Benito Mussolini förklarar Grekland krig och tyskarna drar in i Elenas by Gyllene Källan. Hennes far, den kommunistiske skomakaren, förs bort och dödas.

Vad som sedan sker under den tyska ockupationen och fram till den dag då 17-åriga Elena nygift lämnar byn skulle ha kunnat fylla en hel roman. Men Theodor Kallifatides stannar inte där i Gyllene Källan, där freden – liksom i många andra byar – innebar skam och död för den som likt Elenas mor älskat en tysk soldat. Kallifatides nya bok Med sina läppars svalka rymmer så mycket mer: Elenas hela liv från 40-tal till nära nutid och där finns familjen, släkten, nyerövrade vänner, där finns Grekland drabbat av världskrig, inbördeskrig, militärkupper, där skildras nybyggarlandet Australien och folkhemmets Sverige.

ANNONS

I Med sina läppars svalka finns en klyfta mellan den skönlitterärt målande gestaltningen av människor och liv och de mer kunskapsbeskrivande passagerna. Ambitiöst med siffror och fakta skriver Kallifatides de grekiska emigranternas historia. Elena och hennes man, byskolläraren, emigrerar till Australien, där 300000 andra greker också sökte bättre liv under 50- och 60-talen.

Så småningom drar Elena och hennes man vidare till Sverige, där industrin ropar på arbetskraft. Dessa avsnitt (och det finns fler) med insprängda fakta har en annan, opersonligare ton som jag inte riktigt känner igen som Kallifatides.

Men kunskap ges om tider, om samhällsutvecklingar, om politiska skeenden.

Elena är centrum, men där finns tätt inpå också mannen och dottern. Närhet och avstånd. Kärleken och dess prövningar, sexualiteten, klyftorna mellan generationer, mellan man och kvinna.

Det är framför allt Elena som personifierar historiens omvälvande gång, inte bara genom sitt levda liv utan också genom sin konst, tecknare och ikonmålare som hon så småningom blev. En Borås-tidning, så står det, menade att hon med sin konst skapade ett den grekiska emigrationens epos. Romanens Elena gjorde alltså vad Kallifatides gör.

Men det finns ett centrum till – såsom det nästan alltid gör i Theodor Kallifatides många romaner och det är Grekland. Ständigt närvarande, som en längtan, en saknad och ibland en sorg. I Med sina läppars svalka fortsätter denna dialog med landet, med det förflutna och här med de smärtsamma minnen som är framför allt Elenas, men också hennes makes. ”Grekland skulle följa dem överallt.” Hon gör ett återbesök i Gyllene Källan – en försoningens resa, en helande konfrontation med det förflutna. Det är där ifrån byn, som Theodor Kallifatides skriver som vackrast.

ANNONS
ANNONS