I år är det prick två sekler sedan poeten Thekla Knös kom till världen. Detta klart flödande snille är väl värt att hågkommas. Akademiska avhandlingar finns från senare år, bland andra av idéhistorikern Elisabeth Mansén. Hon har nu komponerat en till både format och genre attraktiv volym där hon på knappt femtio sidor varvar citat ur Knös poesi med egna förklaringar.
Romantiken kan sammanfattas på många sätt. Till vårt språkområde kommer den en aning försenad men ger rik skörd. Hos Knös framträder romantiska motiv som speglingen eller naturlighetsidealet proportionerade av hemmiljön.
Knös erfarenhet av salongskulturens Uppsala tar sig olika uttryck. Ibland råder kulturleda eller vantrivsel i en ännu snäv kvinnoroll. Men oavsett stämningsläge utvecklas en anmärkningsvärd uppfinningsrikedom och smidighet i versen.
Det lilla rummet kan bli en kraftfull camera obscura för projektion av känslor på ett yttre landskap: O, vore mjuka divanen/ Min kära, mossiga sten!/ Och mattan – blommiga planen,/ Och lampan – kvällssolens sken!
Knös är den enda kvinna som fått Akademiens stora pris för sin poesi – en episk cykel utifrån berättelsen om Ragnar Lodbrok. Man förstår att den slog an, men mer omedelbart tilltalande är de subtila tankedikterna kring vad som är värt att älska här i livet, och huruvida man kommer bäst till sin rätt i offentligheten eller i privatsfärens osynlighet.
Denna spänning mellan upplysningens relevansideal – endast det som syns finns – och romantikens innerlighetsideal – endast det i hjärtat gömda förblir äkta – är tidlös och tar sig i varje epok specifika uttryck.
Med Manséns hjälp kommer man Thekla Knös riktigt nära för en stund. I det här hanterliga formatet borde många klassiker presenteras, i klassuppsättningar för gymnasiet inte minst.
