The Circle | Dave Eggers

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

På sidan 175 får man äntligen ana järngreppet inuti silkesvanten. Mae har börjat jobba på The Circle. The Circle är det enda internetföretag du behöver ha att göra med. De är sökmotor, socialt nätverk och sköter dessutom alla nätbetalningar. Som i Sagan om ringen: ”one ring to rule them all”.

Internet har blivit något helt annat än det var från början: vi har fått ett system som producerar centralisering och monopol. Det finns ett enda Google (inte fem), ett enda Facebook och ett enda Amazon. I sin senaste roman har Dave Eggers dragit den här utvecklingen till sin spets.

Mae har rekryterats av Annie, en gammal rumskompis från college, som har blivit en höjdare inom The Circle. Maes uppgift i boken är att spela rollen som den storögde nybörjaren, som aldrig trodde att hon skulle tillåtas nå så här långt och som alltid är angelägen om att göra sin arbetsgivare nöjd. Det gör henne till en ganska endimensionell karaktär. Hon är inte medveten om att hon själv med tiden blir rätt inflytelserik, eftersom hon är orolig över att bli utstött.

ANNONS

Allt är förstås bara bra i början, med undantag för små, rätt övertydliga antydningar om motsatsen. De anställda på The Circle är konstant vänliga, men har lite svårt att förstå när Mae skämtar med dem – de uppfattar varje yttrande bokstavligt. Utanför The Circles välordnade campus börjar USA likna ett tredje världen-land, tänker Mae. Hon förstår inte varför, hon tycker bara inte om att vistas där; lyckligtvis finns det personalbostäder på campus. Och var det inte en tidigare berömd singer-songwriter som uppträdde gratis i kafeterian?

The Circle mäter och rankar allting. Annonskunderna som Mae pratar med betygsätter henne. Högsta betyg är 100. Om hon skulle få 98 bör hon höra av sig till kunden och fråga hur hon kan förbättra sitt resultat. (Förlåt, säger en av de första kunderna, jag menade förstås 100.) Bakom företaget finns en idé om perfektion som aldrig ifrågasätts. Man kunde kalla det för den kaliforniska ideologin: allting ska vara ”great”. Hur mår du idag? Great! Så fort någonting inte är ”great” uppfattas det som ett problem. Värre än så: det uppfattas som ett lösbart problem.

Föreställningen att total perfektion är möjlig att uppnå följer med när The Circle börjar ta sig an problem som inte är tekniska utan sociala. Det finns så mycket de är sugna på att förbättra, från dating till skolundervisningen, dessutom vill de förebygga brott. Under bokens gång blir The Circle så allomfattande att det vore praktiskt att låta dem räkna rösterna i nästa val. Att valdeltagandet inte är hundra procent är förstås ett litet problem. Ett lösbart problem.

ANNONS

Ett annat av The Circles projekt är att täcka världen med ett nätverk av billiga webbkameror. Det är bekvämt att kunna kolla vågorna på stranden innan man ska ut och surfa, säger Bailey, den Circle-chef som presenterar projektet, men sedan kommer han till kärnpunkten. Avsikten är moralisk. Om du visste att du var iakttagen skulle du väl inte göra något dumt? Bailey (och Eggers) har inte frågat sig vad effekten blir på längre sikt. Vad kommer att hända med skamkänslor och andra reaktioner när ett par generationer har levt med konstant övervakning?

En kväll fastnar Mae i kameranätet – det är därför hon hamnar i förhöret på sidan 175. Hon har lånat en kajak fast uthyrningen var stängd och paddlat iväg utan flytväst på en ensam kvällstur. Dittills har boken varit ganska plattfotad, men i den här scenen skruvar Eggers dialogen riktigt snyggt. I helt normalt tonläge säger Maes överordnade saker som avslöjar att hon befinner sig ombord på ett skenande tåg. Du försvann efter klockan fem i fredags, börjar de. Fanns det mer arbete, frågar Mae. Nej, inte alls. Men de saknade henne på det sociala nätverket. Under hela helgen var hon inte aktiv alls: inga likes, inga statusuppdateringar. Det är visserligen frivilligt, men The Circles anställda förväntas vara mycket aktiva: svara på enkäter, rekommendera produkter. Mae ligger i botten av firmans ranking, det är inte bra. Och det där kajakintresset – det har hon aldrig nämnt för sina nätvänner! Det finns ju grupper för kajakpaddlare, varför vill hon inte vara med där? I det läget hade vem som helst utom Mae tyckt att det var dags att bli paranoid.

ANNONS

Därefter blir Mae inkallad till Bailey. Min son, säger han, har cerebral pares. Han kommer aldrig att paddla kajak. Om du hade lagt ut bilder från utflykten hade du kunnat dela det du såg med honom. När du vägrade göra det stal du en vacker upplevelse från honom – och från miljoner andra. Om ”sharing is caring” blir privatliv stöld.

Eggers är bra på mjukhårda chefer som ger order i form av frågor (”Känns det okej för dig, Mae?”) och på att beskriva framtidsfrälsta presentationer i stil med TED Talks, men hans bok är tidvis lika pekpinnig som svensk tv-dramatik. Redan på första sidan förstår man att företaget kommer att göra ett par riktigt obehagliga grejer, vilket i stort sett är allt som händer på de följande 490 sidorna. Några listiga intrigvändningar, insiktsfulla personporträtt eller oväntade tankegångar förekommer inte. Jo, ett försök till överraskning bjuds vi på: den mystiske tvivlaren Kalden, som driver omkring på campus och som Mae blir attraherad av. Men när hans identitet avslöjas lär ingen bli förvånad.

Kanske hade det blivit bättre om Eggers hade utgått från motsatsen till vad han själv tycker, att ett företag som skaffar sig monopol på all världens sociala interaktion är något gott, och sedan trampat gasen i botten. Om en roman på de premisserna slutar illa (och jag tror inte att man behöver oroa sig för att den skulle sluta annorlunda) skulle kritiken mot nätmonopolen få större tyngd.

ANNONS

Mae får inte sparken utan befordras. Den där särskilda svindelkänslan – en ängslig person som trots sina misstag bara får viktigare uppgifter av sina chefer – varifrån är den bekant? Hon utnämns till pionjär för Baileys vision om ett transparent liv och får en ständigt uppkopplad kamera runt halsen. Snart har hon miljoner följare, för även i denna sköna nya värld finns det en hierarki. Vissa är mer följda än andra.

Kommer uppfattningen om den personliga integriteten att förändras i framtiden, så att det som Mae är med om inte upplevs som en kränkning? Jag skulle vilja svara med ett citat. Något av det klokaste jag läst om personlig integritet har skrivits av signaturen saulgoodman på sajten Metafilter.com.

”Att ha ett privatliv handlar inte bara eller ens i första hand om att dölja dåliga saker, det handlar om att ha tydliga sociala och kulturella gränser mellan offentligt uppträdande och ett privat mentalt rum”, skriver saulgoodman. Vi har ett grundläggande psykologiskt behov av att upprätthålla dessa gränser ”för att experimentera med och utveckla komplexa idéer och för att reflektera över och utveckla delar av vårt inre liv”. Saulgoodman slutar: ”Det är omöjligt för människor att utveckla sin integritet eller sin personlighet i traditionell mening utan ett privatliv.”

ANNONS
ANNONS