Det känns först som om jag var bjuden på ett mycket exklusivt mingelparty när jag träder in i utställningssalen på Textilmuseet i Borås. Sedan tar Lars Wallins bedövande vackra festkreationer helt andan ur mig.
Textilmuseet vill dock inte bara bjuda på en färgstark och inspirerande visuell upplevelse, utan man vill med denna utställning också skapa förståelse för hur coutureplagg skapas. Detta gör man dels genom att visa provplagg, tygprover, mönster- och applikationsförslag, men även Wallins trevliga, delvis manga-inspirerade dräktskisser. Därtill visar man också en kortfilm där han berättar om de olika momenten i den konstnärliga processen. Detta är ett bra pedagogiskt grepp eftersom många besökare inte vet så mycket om den praktiska sidan av modeskrädderi. Efter att ha beundrat de broderiarbeten som finns på flera kreationer blir jag nyfiken på och hade gärna lärt mig mer om framför allt brodösernas arbete. Med tanke på den fantastiska kvaliteten i varje millimeter av plaggen, frågar jag mig inte minst var man får tag i dessa skickliga handarbetare idag.
Sedan måste man själv fundera ut hur det egentligen fungerar med äganderätten när man skapar kläder på den här nivån. Som framgår av skyltningen ingår flertalet av de kreationer som visas i Lars Wallins arkiv, även om de från början är beställda för en viss person att bäras i ett på förhand känt sammanhang. Wallin behåller dock äganderätten till kreationen och det är ur hans privata samling som den sedan lånas ut till åter andra bärare i samband med likartade evenemang. Detta är en gammal tradition som går ut på att modeskaparen genom att låta sina kreationer synas i offentliga sammanhang också får betalande privatkunder.
I utställningen i Borås är resultaten av dessa privata beställningar tyvärr frånvarande, förutom när det gäller enstaka scenkostymer och brudklänningar. Det är på sätt och vis beklagligt eftersom Wallin gärna framhåller att han jobbar hårt för att kundens personlighet skall synas i det skapade plagget. Ett sådant mål är omöjligt att upprätthålla när de gäller de arkivplagg som nu visas, inte minst utifrån den generösa information som ges om deras olika bärare genom åren. Rent generellt gäller dock att ett skräddarsytt couture-plagg, eventuellt med några få ändringar eller tillägg, skall kunna bäras av ägaren under flera decennier utan att någonsin bli omodernt. Detta innebär att haute couture egentligen inte har något som helst med mode att göra, utan framför allt handlar om att utifrån ett förstklassigt skrädderi och luxuösa material skapa en viss typ av tidlös klädkonst för en viss typ av tillfälle, såsom en balklänning för en offentlig tillställning.
Besökaren på Textilmuseet bjuds därför framför allt in till att konsumera dessa Wallin-kreationer för officiella evenemang utifrån deras enastående skönhet. Vi får en möjlighet att långsamt ta in de utsökt avvägda kombinationerna av material och färgnyanser som visas, men även bekanta oss med hans beställningsuppdrag för exempelvis Svenskt Tenn. Scenografin hjälper till med detta genom att samtliga montrar är diskreta, höga och rymliga med enbart en nästintill helt genomskinlig tygridå mellan besökare och utställningsföremål.
Jag noterar att Wallin även bemästrar scenkläders speciella uttryck till fullo. Detta märks om man jämför exempelvis den östasiatiskt inspirerade kostymen för Cirkus Cirkör (2003) med den makalösa kreation som Lena Philipsson bar i sin show på Hamburger Börs två år tidigare. Det blir här tydligt att klädskaparen måste ha ett öga för det som är typiskt för varje konstnärligt uttryck (i detta fall cirkusartisten och popstjärnan), för att han eller hon skall kunna skapa ”rätt” kreation.
Wallins fantastiska förmåga att variera sitt uttryck och samtidigt hitta rätt framgår också av miniexposén av modefotografi som visas en bit in i utställningen. Här har man sammanställt bilder där hans kreationer använts för att spegla så vitt skilda teman som goth fashion, Hollywood superstars och Disneys Askungen.
När det gäller ett couture-plaggs accessoarer så är valet av hatt ett av de mest betydelsefulla och avgörande, men tack vare Lars Wallin har jag nu också upptäckt ögonmasken och dess förmåga att förhöja känslan av att vara speciellt klädd. Toppen är nådd när dessa kombineras och Wallin visar generöst hur detta sofistikerade attribut kan se ut i ett citrongult utförande som jag sent kommer att glömma. Det finns nämligen ingenting naturligt i att bära haute couture, utan det handlar i första hand om att skapa en oemotståndligt vacker yta som ger betraktaren en oanad visuell kick, men även en påtaglig lust att beröra. Dessa intryck lyckas man utmärkt väl förmedla i utställningen av Lars Wallins kreationer på Textilmuseet. Detta är nämligen inget mindre än en oförglömlig upplevelse av förstklassig svensk haute couture av sällan skådat slag.
ÄMNET
Med utställningen Fashion stories presenterar Textilmuseet Borås kreationer från Lars Wallins (bilden) drygt tjugoåriga karriär som modeskapare. Under sin karriär har Wallin formgivit kläder för exempelvis Anne-Lie Rydé, Carola och Jill Johnson. Både kronprinsessan Viktoria och prinsessan Madeleine har burit hans skapelser på Nobelfesten.
SKRIBENTEN
Boel Ulfsdotter är kritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Christian-Pontus Anderssons utställning Eden, See You on the Other Side på Röhsska museet.
