Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Text: Lasse Berg Foto: Carl Douglas | Vårt inre Afrika

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Text: Lasse Berg Foto: Carl Douglas | Vårt inre Afrika

Trivsam att läsa, med fantastiska bilder. Men ibland också alltför tvärsäkert förenklande. Det anser Björn Gunnarsson efter att ha läst Lasse Bergs och Carl Douglas bok Vårt inre Afrika.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Historia

Historia

Text: Lasse Berg Foto: Carl Douglas

Vårt inre Afrika

Ordfront

Lasse Bergs trilogi om människans ursprung, Gryning över Kalahari, Skymningssång i Kalahari och Ut ur Kalahari, har väckt uppmärksamhet och blivit en stor framgång. Bergs populariseringar av evolutionsantropologiska och arkeologiska fynd har rentav på sina håll mottagits nästan som en ersättningsreligion. Här är äntligen en skribent som med naturvetenskapliga rön som grund skapar en berättelse om människan som god, medkännande och samarbetande.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Nya boken Vårt inre Afrika är som en kortfattad sammanfattning av åsikterna och slutsatserna i trilogin. Men framför allt är den en praktfull fotobok. Berg har under sina resor på människans urkontinent åtföljts av ett filmteam, och de fantastiska stillbilder som teamets ledare Carl Douglas tagit får mycket stort utrymme.

Resorna har gått till Afarregionen i Etiopien, en guldgruva för fossilletare, med lämningar från i stort sett hela människosläktets femmiljonåriga historia. Vidare till Blombosgrottan i Sydafrika, med de äldsta spåren av mänsklig symboliseringsförmåga, det vill säga konst. Givetvis besöker Berg också Kalahari och sanfolket, hans favoriter.

Han träffar också bonoboschimpanser, vars fredliga, sexfixerade matriarkat är favoritexempel för alla som strävar efter att påvisa att stora intelligenta primater inte alls måste vara våldsamma och konkurrerande för att överleva.

Berg är en populariserande författare, trivsam att läsa, vilket säkert är en orsak till hans framgångar. Men ibland, faktiskt ganska ofta, blir hans förenklingar lite för tvärsäkra. ”Evolutionsbiologin är”, hävdar han, ”inte mycket att ha när det gäller att förutsäga vårt beteende”. Är det inte just det han gör i sina böcker, använder evolutionsforskarnas resultat för att säga dra tämligen långtgående slutsatser om den mänskliga naturen?