Att många tidigt lär sig hålla masken för att dölja sina föräldrars problem är en dyster realitet, men för barnteatern en outtömlig källa. Teater Uno har i decennier problematiserat det som mellan generationer är svårt att tala om, en omsorg om den unga publikens komplexa liv som fortfarande känns rasande unik. I Pokerfejs, som också är en rolig pjäs, faller mycket på plats.
Cristina Gottfridssons kammarspel berättar om 11-åriga Nickan som tvingas ta vuxenansvar. Mamman är spelmissbrukare och glömmer bort både hemmet och lillebrorsan Nicke.
På ytan ett vardagsdrama om Nickan, i Kristin Falstens tolkning en trängd, lite sorgsen tjej. Men redan i inledningsscenen etableras hennes inre värld genom kramdjuret Doris, en tygödla/fantasikompis som Björn Holmudd gör till en skön och jobbig vän som både peppar och provocerar. I kulissen rör sig en skolfröken, i Åsa Eek Engquists mjuka tolkning en vuxen som inte bara vill väl utan faktiskt också gör rätt.
Att frökens välvilja får mitt sentimentala öga att tåras betyder nog inte att skolpubliken – den här morgonen mellanstadiebarn från Bergsjön – reagerade likadant. Men jag kan ta gift på att varma strömmar gick genom salongen när Nickan och Nicke ett par gånger fick upprättelse, sedda som helt vanliga, normala barn.
Just normalitet är en av de finstilta distinktioner som Pokerfejs synar. Nickan vill smälta in men känner sig utanför. Hon töjer på sanningen tills hon nästan tror sig själv. Hennes sång, ett ledmotiv med hitpotential, tar form: ”Ta på dig ett pokerfejs, så ingen vet din hemlighet”. Och lillbrorsan Nicke, i Pelle Bolanders truliga kroppsspråk en alltför cool liten grabb, rappar ”Vem bryr sig, inte jag i alla fall” som vore han redan halvkriminell.
Ensemblen spelar ut barnens sårbarhet men glömmer inte att ta sitt ansvar – att ingjuta hopp, framför allt. Som att det sociala arvet är diskutabelt, det kan också väljas bort. En sådan motbild, projicerad i rätt stund, för rätt person, kan vara avgörande.