Det blir ännu en succé på Teater Tofta. Det vågar den påstå som såg genrepet på Lars Noréns Sanning och konsekvens, Göran Parkruds och Susanna Helldéns alternativ till gängse sommarteater.
I Tofta Herrgårds magasinsbyggnad har man placerat Noréns familjestudie från 1989. En svart lek med det som gömts undan, trängts bort och vägrar försvinna av svek, oförrätter och tillkortakommanden. I den medelklassfamiljen skulle Freud kunnat ha dragit fram kanin efter kanin ur sin hatt. Stycket har vissa tidstypiska drag i dessa lika grymma som förtjusta avslöjanden och nyckelscener om antytt incestuösa relationer, skuldtyngda förträngningar och feg längtan. Det är kroppar och själar som inte förlöses och som likväl klamrar sig fast vid ett outtalat hopp om försoning, förhinder och nåd.
På scenen på Tofta Teater spelar man stycket med kraftigt tryck som det verkligen svänger om. Dess svarta komik blir rent berusande men likväl så att sköraste glas tycks omge de fyra personernas ensamheter. Det är vackert, dråpligt och rysande som en kick från det helvete vi alla känner men gömmer så gott det går.
Tre somrar har man framgångsrikt spelat Strindberg vid herrgården. Tofta Teaters Norénuppsättning i Erik Ståhlbergs varsamma regi visar att där finns en självklar och stark förbindelse mellan dessa våra främsta dramatiker. Såväl när det gäller att spåra mögel i hem och hushåll som svek och rädsla i relationerna. Men också i deras förmåga att göra helvetena underhållande, att förmå formulera det smärtsamma i repliker som rensar rent och befriar med sina obarmhärtiga sanningar. Man kan inte annat än kapitulera inför klarsynen och ge sig för det sjuhelvetes humör och den kraft med vilka deras utspel hamrar mot våra bröst och sinnen. Och finns det något därinne så måste vi svara, tyst och skamset eller upprört och förnekande. Det är att kommunicera med sin publik.
Allt är väl inte mästerligt i detta Noréns pjäsbygge. Den andra akten tappar bort en del av frenesin i sina något omständliga berättelser om fosterbarnets ofrånkomliga skador och förlorar sig i ett litet valhänt sätt att hantera det sexuella våld som till sist skall blottläggas hos de skadeskjutna; maken, svägerskan och hennes skört skrytsamme man. Stycket är som starkast när det går för fulla segel i Strindbergs och Vem är rädd för Virginia Woolfs efterföljd.
Den bön om försoning som Harry ber, fadersfiguren i stycket, är rimlig men ligger där i dramat som en hållplats, en andhämtning och inte som en slutstation. Pjäsens slut säger mig att allt skall upprepas, klorna sättas ännu djupare i dem som är bundna till varandra i synd, förvänd kärlek och en outtalad vädjan om nåd.
Teater Tofta har sin kontinuitet i Göran Parkruds och Susanna Helldéns arbete, både det idémässiga och det på scenen.
Helldén har den svåra rollen som Julia, sadomasochistiskt låst bakom ett perfekt skal av slank oåtkomlighet. Hon har på de år jag sett henne spela på Tofta vuxit i scenisk auktoritet och tar för sig med stor precision i denna könens kamp och längtan.
Parkrud tonar ner sitt gängse kraftfullt effektiva spel och lägger här hämning på hämning över sin tillkämpat korrekte lärarpersona Harry. Han går omkring och serverar vinet och spriten medan han lyssnar med ryggen på vad som sker bakom den. Han är ännu långt in i föreställningen en tickande bomb. Det är snyggt jobbat.
Ola Hedéns Michael har den mer otacksamma uppgiften att gradvis blotta sig som Julias försmådde älskare, en stöddig karriärist, förbannad på ”det här landet” och med drömmar om karriär i Bryssel och framgångar på golfbanan. Under spelets gång blir han gripande i sina nederlag och kommer nog, tänker jag mig, att något sordinera det våldsamma utspel som han har i första akten.
Och så då Jill Ung. Det är en rent formidabel tolkning hon gör av den alkoholiserade mamman, Elisabeth, Harrys maka. Nu bortrationaliserad socialassistent och i kontinuerlig kamp mot spriten. Att spela varierande grader av berusning brukar roa i teatersalongena. Precisionen i de gestaltningarna står inte så ofta i proportion till glädjen hos publiken över att se hur skam går på hal is.
Jag vet mig dock inte ha sett en mer skicklig gestaltning av denna sorgligt komiska belägenhet. Varje steg, varje handrörelse och varje mödosam lyssning har en perfekt tonträff mitt i den allmänna upplösningen. Se hur hon förmår lyssna när hon inte har replik! Denna Elisabeths ansikte är vidöppet och jag ser hur det speglar attacker och vrede. Litet berusad och litet före och beredd att inte bara parera utan också sticka till. I hennes ansikte ser vi de andras belägenhet. Det är stortartat.
Än en gång visar så denna teater, belägen väst om Kungälv i skönt landskap, att den hör till de mest intressanta grupper vi har. Ekonomin är förstås skral. Men en nybildad vänförening visar att man tänker satsa vidare. Det är ett gott besked.
