Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/5

Teater Tofta tar kärleken på allvar

Sommarteater förknippas gärna med farser och folklustspel. Teater Tofta har valt en annan linje. För sjunde året spelas en pjäs som tar kärleken på allvar.

Årets föreställning, som har premiär i kväll, heter Bunden och är skriven av Göran Parkrud, konstnärlig ledare tillsammans med Susanna Helldén. Pjäsen följer den röda tråden från tidigare år där kärlek och relationer utforskats i dramer av Strindberg, Norén och Ibsen. 
Och det verkar som om relationsdramerna går hem.

- Det kommer mer och mer folk för varje år. Könsfördelningen är dessutom jämnare än vad den brukar vara på teatrar. Majoriteten är fortfarande kvinnor men ovanligt många gubbar kommer hit, säger Göran Parkrud.
Vita träbänkar är vända mot scenen på golvet där ett bord står uppdukat på de grova plankorna. Publiken sitter som vanligt på fyra sidor, nära och mitt i spelet. 

- Vi är en intim teater. Det påverkar spelstilen, vi måste våga gå nära oss själva, säger Susanna Helldén.

Bunden handlar om ett par, Stefan och Helena, spelade av Göran Parkrud och Susanna Heldén. De tänker fira sin tionde bröllopsdag på platsen där de hade sin bröllopsfest, det vill säga ladan på Tofta herrgård, där många bröllopsfester hållits i verkligheten. 
Men det blir inte som de tänkt sig, hemligheter avslöjas och relationer utmanas. Bland annat håller Helenas mamma ett tal som utlöser en del reaktioner. Thomas Vinterbergs film Festen är en av inspirationskällorna, men även Ibsens Ett dockhem som Teater Tofta spelade förra året.

- Att binda sig vid någon kan vara fantastiskt men det kan också vara fruktansvärt. Kärleksbandet, det är stora kontraster i det ordet. Hur kan man vara fri och bunden samtidigt, går det? säger Susanna Helldén.

Några rep hänger i taket på ladan och skvallrar om att "bunden" också kan tolkas rent konkret. Och på teaterns hemsida finns en video där man ser en man binda en kvinna. Det finns en liknande scen i pjäsen.

- En av rollpersonerna har inte berättat att detta är en del av hans liv, säger Susanna Helldén.

För två år sedan spelade Teater Tofta sin första egenskrivna föreställning, Lycka, med manus som byggde på skådespelarnas berättelser. I år står Göran Parkrud ensam för manus, men texten har knådats ordentligt under repetitionsarbetet och när vi tittar in i teaterladan i veckan före premiären känner skådespelarna fortfarande på replikerna.
Skillnaden från att spela klassiker är att man inte kan lita på texten på samma sätt, menar han.

- Spelar man Strindberg och Ibsen vet man att det är bra. Nu finns en osäkerhetsfaktor i och med att den inte spelats förut.

- Man måste våga ta i materialet, stryka, flytta om. Men det är ett väldigt lustfyllt arbete och säger regissören Kristina Nilsson.
Det kunde vara ett riskabelt projekt, med manusförfattaren, som dessutom brukar regissera, i en av rollerna. Men allt har funkat bra.

Efter föreställningarna brukar ensemblen möta publiken.
- Det är alltid  starka reaktioner, kramar, tårar men också tystnad. Det är något med att komma så nära, man kan inte värja sig, säger Susanna Helldén.

Att ta sig till Teater Tofta är inte så lätt om man inte har bil, vilket kan vara en av orsakerna till att publikens medelålder är tämligen hög. Men i år gör teaterns vänförening en insats och skjutsar från busshållplatsen på onsdagar.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.