Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Teater Tofta, Lycke | Ett dockhem

Denna starka och skarpa uppsättning gör en klassiker livs levande.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Teater

Teater Tofta, Lycke

Ett dockhem

Av: Henrik Ibsen

Regi: Göran Parkrud

Scenografi och kostym: Erika von Weissenberg

I rollerna: Susanna Helldén, Johan Ehn, Lisa Parkrud, Mattias Palm, Alexander Öhrstrand

T o m 15/8

Gräl om pengar sägs vara det vanligaste semestertemat. Både närhet och historisk distans till ämnet kan den få som söker sig till Teater Tofta vid Tjuvkil. Där står mäster Ibsen och en av Sommarsveriges omistliga teatrar för en tvåtimmarslektion om förträngningar, över- och underordningar och genuskonventioner. Och det genom Ett dockhem som nu presenteras i Magasinet strax intill herrgården.

Ibsen skapade normen för det moderna borgerliga dramat med just Ett dockhem från 1879. Stycket är lika generande som befriande samtida.

Teater Toftas starka, skarpa och samtidigt mycket underhållande föreställning gör Ibsens text rättvisa. Här får vi följa styckets dramatiska ironi där det som varit och skett i en familj bestämmer det som sker i föreställningens dramatiska nu. Vävnaden av lögn rivs sönder och fram stiger en Nora som till sist ser och sedan går.

Vart går Nora? Frågan blir hängande. Hennes brott – lån och förfalskade papper – är ju gjort av kärlek och omsorg och räddar den sjuke maken. Men han förfäras och fördömer.

Stycket är pepprat med repliker om pengar och både faktiska och symboliska skulder och föreställningen har en häpnadsväckande bärkraft in i vår egen tid.

Regissören Göran Parkrud har placerat uppsättningen i tidigt 60-tal med vad där tillhör av kostym och musik. Den svårspelade men suggestiva lokalen med dess bjälkar och låga takhöjd används på produktivt vis.

De fem spelarna trängs samman på litet utrymme, gör distinkt riktade entréer och sortier som samlar ihop spelet och vi ser hur replikerna träffar inte bara aktörerna utan också den publik vi delar rum med.

Johan Ehn spelar Torvald Helmer med rank och något bekymrad säkerhet som om han prövar ut en social och psykologisk kostym som han tilldelats men ännu inte är helt bekväm i. Hans spelstil med fördröjda reaktioner firar triumfer när han med ihåliga och ynkliga argument skall tala Nora till rätta i dockhemmet och domesticera henne på det sätt som regelsystemet kräver.

Susanna Helldén som Nora har den här gången fulländat sitt spel. Ja, jag vågar påstå det. Hon visar nu ett imponerande register. Redan från början av stycket visar Helldén med små medel och skiftningar att rollen som dockhustru skaver. Gradvis skapar hon en tragisk storhet i sitt vägval. Till sist måste hon säga sitt nej: hit men inte längre. Denna Nora är helt enkelt en ung kvinna som försökt göra allt rätt men inte förstått kod och pris.

Det här blir det stora genombrottet för Susanna Helldén. Före finalen gör hon en formidabel och vild gestaltning av Tarantellascenen med dess katastrofinsikter och jagade uttryck. Den scenen kan lätt bli pinsam. Men Helldén går för fullt verk till Gilliam Hills Zoa Bisou Bisou och befriar sig musikaliskt och koreografiskt från varje spelkonvention typ leksaksdocka i trångt skåp.

Övriga i ensemblen, Lisa Parkrud, Mattias Palm, Alexander Öhrstrand har mindre roller men bidrar verkningsfullt till denna bragd på Tofta. Öhrstrand som den moraliskt eroderade fifflaren Krogstad bär hela sitt förflutna i kropp och ansikte. Det blir ett slags ödesmättad replik till Nora på hennes väg ut från nederlagets hemmafängelse.

Denna uppsättning gör en klassiker livs levande. Bättre kan det inte vara. Man skattar och skrattar sig både lycklig och befriad.