När den vuxna teaterpubliken länge fått skratta sig fördärvade till commedia dell’arte är det inte mer än rättvist att också barnen får sin dos rödnosig absurdism. Johan Friberg, en av grundarna av Teater Tamauer, har efter en period i Varberg med lösnäsorna i 1 2 3 Schtunk återvänt till Järntorget och har med sig en improvisationskvalitet som saknats i Teatergöteborg. I Blå & rosa band blommar den för fullt. Det här är en lycklig föreställning, på samma gång vild och tänkvärd.
Pjäsen, som bygger på den norska folksagan Det blå bandet, har med rosa som tillägg förvandlats till en genusberättelse om möjligheterna att överträda de vanliga könsrollerna. Helt barnteaterkorrekt politiskt sett, men befriande inkorrekt på andra sätt.
Med sagan och commedian som roder styr föreställningen mellan utvecklingsberättelse och hisnande komik och fräcka infall. Får verkligen en styvfar, visserligen ett troll, säga till gamla mor att hennes flicka borde piskas så hjärnan spricker och sen ska ögonen brännas? Och får flickan, sedan hon i en magisk lerpöl fått synen åter, hämnas med att bränna ut ögonen på sina skitföräldrar? Ja!
Ylva Nilsson som Flickan och Johan Friberg i många sidoroller är bägge fenomenala. Roligt stapplar de på hobbynorska likt fjällrävar i toppeluvor och nosmasker med röda kindrosor. De spelar och sufflerar varandra genom denna magiska sagovärld i den norska fjällen kantad av, imaginärt förstås, vilda lejon, en blind hare, en äckelfågel, en trilskande aktersnurra. Handlingen är för invecklad och knäpp för att återges, men på scenen är det glasklart. Viktigare än storyn är hur den berättas, och här sker det mästerligt: dynamiskt, samspelt, med närkontakt och hög energi.
Blå & rosa band har ett jämställt budskap, och det är gott. Det är också, måhända, det roligaste mellanstadiepubliken får se på en scen i år.
