Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Hennes röst är stark på scen och i den svenska samhällsdebatten. Operasångerskan Malena Ernman har en fast övertygelse: "Sverige är inte ett land för vissa, utan för alla!"

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Tar ton för alla svenskar

Hennes röst berör både från scenen och i samhällsdebatten. Nu släpper Malena Ernman ”Sverige” – skivan som ska ta tillbaka uttrycken som hon tycker att extremhögern kidnappat.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Malena Ernman brukar vara bra på att behålla lugnet, men nu är hon lite omskakad. Cykelturen från lägenheten till skivbolagets kontor i centrala Stockholm höll på att sluta illa. Hon blev påkörd av en bil, men klarade sig med en törn.

– Det är så typiskt mig att vara ute i sista minuten, säger hon och slår sig ner i en fåtölj i skivbolagets mötesrum.

Men hon är van vid drama. Trots att Malena Ernman har stått på de stora operascenerna världen över, gjort oräkneliga skivinspelningar, vunnit Melodifestivalen och ringt in det nya året på Skansen har hon de senaste åren fått störst uppmärksamhet för något annat: sitt samhällsengagemang.

Genom sin Facebooksida når hon nära 180 000 personer och det är en plattform hon har utnyttjat till annat än att lägga ut bilder på barn och lunchtallrikar. Malena Ernman har tagit ställning mot rasism och för humanism. 

Hon kan inte förstå hur till exempel debatten om tiggare har halkat snett och kommit att handla om hur svårt det är för svenska föräldrar att prata med sina barn om saken. Inte sällan har Sverigedemokraternas politik stått i skottlinjen för inläggen.

Förra året blev Jimmie Åkesson, som röstade på Malena Ernman i Melodifestivalen 2009, så irriterad att han uppmanade henne att ”fokusera mer på att sjunga så vackert som hon gör, så kan jag sköta politiken”.

Men Sverigedemokraternas partiledare hoppas förgäves.

– Jag kommer fortsätta vara en person som vissa tycker är fruktansvärt irriterande. Jag vill att det ska vara rättvist i Sverige, att alla ska ha rätt att finnas. I dag har vi ett klimat där det är okej att mobba minoriteter och det gör mig väldigt upprörd, säger Malena Ernman.

Hon tar debatten om flyktingar som exempel på att vissa i hennes tycke helt har tappat perspektivet.

– I jämförelse med många andra länder har vi det fortfarande väldigt bra i Sverige. Det minsta vi kan göra är att försöka hjälpa de människor som flytt hit efter att ha varit med om fruktansvärda händelser.

 

Men att ta ställning för humanism har haft sitt pris. Malena Ernman har anklagats för att ingå i PK-eliten, den privilegierade grupp som debattörer på högerkanten brukar anklaga för att blunda för de samhällsproblem som finns. Emellanåt har det varit betydligt grövre än så. Maken Svante håller koll på hennes Facebooksida och slår larm om hustrun ska låta bli att läsa kommentarerna.

– Ibland står det att man borde sticka upp saker i arslet på mig och sådant, hat som män har hotat kvinnor med i alla tider, konstaterar hon.

Rena mordhot har också förekommit. 

– Men det där bryr jag mig inte om. När människor kommer fram och pratar öga mot öga är det alltid något upp-skattande. När jag var i mataffären häromdagen kom tre personer fram och tackade för olika inlägg: en äldre dam, en man med invandrarbakgrund och en ung tjej. Det är jätte-
roligt.

 

Föga oväntat har Malena Ernman uppvaktats av alla politiska partier utom SD. 

– Det har varit förfrågningar om att hålla tal eller debattera, men jag är helt opolitisk, kommer knappt ihåg vad jag röstade på senast. Mitt engagemang handlar om att jag reagerar emotionellt på orättvisor. 

Det är något som har funnits med sedan barndomen. Malena Ernman växte upp i Sandviken med en mamma som jobbade som diakonissa i Svenska kyrkan. Familjens dörr stod alltid öppen för den som behövde.

– Att ha en flyktingfamilj från Afrika hemma på julafton var inget konstigt, det var sådant som mamma gjorde. Först som vuxen har jag förstått hur präglad jag är av mina föräldrars värderingar.

 

Som barn var Malena Ernman inte den som tog plats. Hon spelade fiol och sjöng i kör, men var blyg och ställde sig alltid längst bak. Men körledaren Sven-
Erik Damm såg talangen och lyfte fram Malena Ernman, som upptäckte att hon trots allt gillade att stå på scenen.

Efter gymnasiet hamnade hon på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och upptäckte att hon hade talang för opera. Malena Ernman blev mezzosopranen som inte sjöng starkast av alla, men snabbast.

Det publika genombrottet kom 1998 i ”Staden” på Deutsche Staatsoper i Berlin, en roll som från början var skriven för Björk. Malena Ernman gjorde också rollen som Rosina i ”Barberaren från Sevilla”, vilket hon betraktar som det musikaliska genombrottet.

Men hon har hela tiden hoppat mellan olika genrer, vilket vinsten i Melodifestivalen 2009 med ”La voix” är det kanske tydligaste exemplet på.

– Jag passar inte in någonstans, ändå dyker jag upp överallt.

Som nu på nationaldagen då hon släpper sin nya skiva ”Sverige”. Malena Ernman skrattar till och säger:

– Det är nästan lite sliskigt, eller hur? 

På skivan finns lågmälda och avskalade versioner av klassiker som Allt under himmelens fäste, Den blomstertid nu kommer och Visa från Utanmyra. I Jan Johanssons Emigrantvisa sjunger Malena Ernman om ”fosterlandet”, ett uttryck som numera lätt förknippas med högerextremism.

– Det stör mig att Ultima Thule och andra har kidnappat musik där de sjunger om 'vårt Sverige'. Jag vill ta tillbaka de där uttrycken till deras ursprungliga mening om ett land för alla, inte bara ett land för vissa.

 

I sommar ska Malena Ernman bland annat ge två konserter i Dalhalla tillsammans med Sarah Dawn Finer. 

Dessutom repeterar hon ”Maratondansen”. Det är en – för att citera Stockholms stadsteater – ”dansant föreställning” som har premiär den 25 augusti. Gunilla Röör, Katarina Ewerlöf och Philip Zandén finns i tre av de andra rollerna.

– Jag gjorde ”Cabaret” på Dramaten för 15 år sedan, men den här gången står jag på scenen enbart som skådespelare. Vi repar, dansar och svettas som satan. Det är
fantastiskt, för jag har egentligen alltid varit mer sugen på att spela teater än att sjunga.

Men vänta nu. Hur går det ihop? Det här handlar trots allt om en mezzosopran i världsklass som tidvis varit så eftertraktad att hon haft 250 resdagar om året. Men nu har Malena Ernman helt enkelt tröttnat på operahusen.

– De står och stampar och kommer ingenvart. Det ska alltid låta som det gör på Metropolitan eller La Scala, att man ska ta i så att stämbanden spricker och det där är inte kul längre. Jag vill hitta ett annat uttryck.

Men erbjudanden fortsätter att komma. 

– Jag kommer nog alltid att sjunga opera på mina konserter, men jag har tackat nej till alla uppdrag som innebär att jag är borta i flera månader från familjen.

Våren var tuff. Dottern Greta blev svårt sjuk samtidigt som Malena Ernman och maken Svante satte upp ”Xerxes” på konstmuseet Artipelag på Värmdö utanför Stockholm. En egen produktion som innebar enormt mycket arbete. Så det slutade med ”en enorm krasch”.

– Nu mår alla bättre. Lärdomen är att inte ta något för givet, att i första hand se till att nära och kära mår bra.

I framtiden hoppas Malena Ernman på fler teaterroller. Hon skulle gärna filma också.

– Jag har fått en del förfrågningar. Det är en ynnest att ens vara påtänkt.

Eftersom jag är gift med en skådespelare vet jag hur hård konkurrensen är. 

Hittills har det varit erbjudanden om allt från mindre biroller till större utmaningar.

– Jag var på audition för en film jag gärna hade velat vara med i, men det blev inget. Senare fick jag höra att orsaken var att jag såg för ung
och fräsch ut. Det levde jag på ganska länge, säger hon och skrattar.

Om Malena Ernman själv fick välja skulle hon gå åt det hårdkokta
hållet:

– Det är klart att jag skulle vilja spela tuff polis i en actionfilm. Eller varför inte en riktig psykopat?