Medan svenskans grammatiska genus ligger och blöder på operationsbordet – om ”man” säger så – ställer Tantpresidenterna kniviga frågor till sin unga publik: hur formar språket dina tankar? Och svårare: hur formas ditt språk av dina tankar?
Lyckligtvis behöver 8-13-åringarna inte högre språkstudier för att hänga med. Tantpresidenterna är en rak och lustfylld musikföreställning som intelligent problematiserar identitet, genus, relationer. Rapsodiska scener och mycket musik får det att svänga i både vals- och funktakt under en timme som går väldigt fort.
Göteborgsensemblen Jag är här nu! Musikteater med Nadina Pundins och Lisa Pedersen har funnits några år, det här är deras tredje uppsättning. Tillsammans med en höggravid Harriet Ohlsson gör de en personlig resa längs det livsspår som pekar mot att kvinnorna som nyss var tjejer snart är tanter. Harriet protesterar vilt: tant, pffft – hon ska ju bli president!
Teaterscenen är som gjord för att omilt granska fördomar, och här är det utifrån en parkbänk som tantrollen går några svettiga ronder: än framställs hon som fågelmatande och kissluktande gamling, än som cool och sexig äventyrare, än solbadar hon med väninnorna på Saltholmen, än är hon tuff sheriff i vilda västern. Med hatt och minspel skiftar hon kvickt gestalt, från bitter bullbakerska till en kvinna vid ändhållplats, livstrött, nöjd, redo att somna in.
Somliga repliker, särskilt de mer humoristiska, riskerar ibland att glida publiken över huvudena, men oftast är tilltalet närvarande och inkännande. Vad som griper tag är mindre ordens fina valörer är hur de framförs, och ensemblen har en smittsam energi.
Stor betydelse har musiken, framförd på trummor, bas, gitarr och sopransaxofon, läckra låtar med starka sånginsatser. I scenisk form tänjs det rejält på tantrollen, som när två damer utmanar varandra i förolämpnings-battle. Inte din vanliga mormor, precis, och just i den insikten landar Tantpresidenterna: livet är långt, och många är vägarna. Det tål att höras, även av små öron.
