Det finns en sekvens i Bengt Boks Inferno som jag inte får ur huvudet. En kvinna går runt i sitt kök och plockar med disken. Men varför skramlar hon så högt med kastrullerna? Varför slår hon så hårt i skåpsluckorna? Jo. För att slippa höra vad som händer intill. Våldtäkten på flickan, som är hennes barnbarn. Hon, som hennes man – flickans morfar – kommer att förgripa sig på i femton år.
I denna hårt tillslutna tystnad kommer barnbarnet att leva fram till vuxen ålder. Först när myndigheterna har gjort gemensam sak med mormodern och förvägrat offret såväl terapi som assistanstimmar kommer hon som heter Jeanette att komma till tals i en radiodokumentär.
Som upphovsman till dokumentären har Bengt Bok levt nära Jeanettes livshistoria. I boken berättar han om deras möten och reflekterar kring arbetet. Vad händer när tystnaden bryts och berättelsen tar form? Hur mycket mörker tål det dokumentära berättandet? I mötet med Jeanette kommer livets och berättandets villkor att blandas samman och ställas på sin spets.
Boken är tunn och texten omsorgsfullt tyglad på det sätt som är nödvändigt när stora trauman ska beskrivas. Man kan läsa den som en arbetsdagbok. Men framför allt är Inferno en rik tankebok om berättandets kraft och gränser. ”Jag söker en form av poesi” , skriver Bok och jag förstår vad han menar. I ett liv som helt har formats av det faktum att ingen kom finns stor poesi i intervjusituationen.
Kanske kommer det inte att räcka för Jeanette, som boken igenom planerar för sin död. Ändå sitter hon där och formar orden. Som om berättelsen till sist, bara den formulerades tillräckligt väl, skulle kunna överrösta minnet av skåpsluckorna som smällde på andra sidan väggen. Som om det vore möjligt.
