Jemen är bra – det är inte den första frasen som dyker upp när en ser nyheter från Jemen. Mest handlar det om korruption och terrorism, på senare tid om inbördeskrig och krig. Eller att Jemen det fattigaste landet i Mellanöstern, rankat som minst jämställt i världen.
Journalisten Tanja Holm längtade dit i flera år, efter att medstudenter berättat att människorna är trevliga och arabiskan som vackrast. Hon bodde i Sanaa 2009 till 2015, men reste även runt, ibland till platser där hon inte var välkommen. Såg hur landet förändrades: den arabiska våren, presidenternas fall, de amerikanska drönarna, houthirebellernas framgångar.
Eländet, våldet, allt det där finns med, men även glädje och humor. Det är ofta den lilla människan hon lyfter fram. Främst kvinnor, men också män, även en shejka och en homosexuell.
Holm gör en strapatsrik ökenvandring med kamel, flyr från al-Qaida, gömmer sig under sängen för skottlossningen, hon går på bröllop, dansar, tuggar qat och pratar med ministern som är ansvarig för vatten men inte förstår vad han ska eller kan göra åt bristen. Hon biter sig fast och letar vidare, ibland på gränsen till dumdristighet. Och inte minst – hon skaffar vänner.
Reportageboken är faktaspäckad men nära och levande, om politik och vardag. Alla länder förtjänar en sådan här fördjupning, men särskilt de som drabbas av obefintlig eller ensidig rapportering. Däremot hade det inte skadat med en tidslinje över Jemens stökiga nutidshistoria eller en karta, och jag hade gärna sett fler foton. Det är både en brist och en styrka att Holm hela tiden bygger reportagen kring sina egna upplevelser och sin egen röst – men å andra sidan kanske vi inte kan annat än att beskriva världen utifrån oss själva.
Titeln är en del av en slags ritual som en främling i landet bör använda för att få lov att prata om det som är mindre bra. Mot slutet av sin vistelse klarar inte Tanja Holm av att använda den längre. Jemen blir bra, inshallah, kompromissar hon. Låt oss hoppas att det sker snart.
