Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Svidande konkurrens i Ferrantes fortsättning

Elena Ferrantes ger oss helheten men dyker också ner i detaljerna i tre av Neapelsviten. Hanna Jedvik har läst.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Prosa
Elena Ferrante
Den som stannar, den som går.
Norstedts
Översättning: Johanna Hedenberg

Elena Ferrantes storhet ligger i förmågan att både svepa med de stora penseldragen och att stanna upp och dyka ner i detaljer, skriver Hanna Jedvik, som har läst del tre i Neapelsviten.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se


”Bli. Det var ett verb som jag alltid hade varit besatt av, men det var första gången jag upptäckte det. Jag ville bli något, även om jag aldrig hade vetat vad”.

Det konstaterar berättarjaget Elena i pseudonymen Elena Ferrantes tredje del, Den som stannar, den som går, i den så kallade Neapelsviten.

Vi har kommit in i 70-talet och de båda väninnorna, som vi har fått följa i Min fantastiska väninna och Hennes nya namn, lever familjeliv i sina olika världar. Elena som har lämnat Neapel har stadgat sig med Pietro Airota, professor från en intellektuell familj med hög status. Hon har slagit igenom som författare, medan Lila är kvar i hemstaden där hon sliter hårt som fabriksarbetare och är fast i lokalsamhällets grepp och dess patriarkala struktur.

Lika mycket fånge i konventionen är Elena, även om hon kämpar för att hitta sin plats i skuggan av professorn och alla hans viktiga åtaganden. De egna livsmålen ställs mot samhällets konventioner och mannens krav och förväntningar.

"Machopräglade maffiastyre"

Jag har i min tidigare kritik av Ferrantes romansvit haft invändningar mot idén, som ofta förs fram, om att det är väninneskapet som står i centrum i denna romanserie i fyra delar. Den invändningen står jag fast vid. Vänskapsrelationen är snarare ett återkommande motiv som får utgöra den fond mot vilken livets förvecklingar speglas och samhällsstrukturerna prövas. Inte minst det machopräglade maffiastyret som hela tiden lurar i bakgrunden.

Elena och Lila kommer och går i varandras liv och deras gemensamma historia både bär och förtär dem i deras individuella utveckling. Den svidande konkurrensen, inte bara de två väninnorna emellan, äter stundvis upp Elena. Något som ovanstående citat är ett tydligt exempel på. Hon fortsätter:

”Jag hade alltid velat bli något – så var det – bara för att jag var rädd att Lila skulle bli något och jag skulle hamna på efterkälken.”

Skammen över att ha lyckats i livet

Ja, de två kvinnornas roller är inte cementerade för alltid, istället utsätts de för prövning och genomgår förändring. Framför allt är det Lila som får växa i den här boken. Samtidigt som Elena känner sig allt mer malplacé i hemstaden och relationen med Lila gnisslar oftare än den flyter friktionsfritt. Därtill känner sig föräldrarna bortvalda när deras barn befinner sig hos svärföräldrarna en klassresa bort. Skammen över att ha lyckats i livet gör sig på påmind hos Elena. Fast lyckats med vad? Verkligheten är sällan så enkel. Och samtidigt pockar ständigt de starka känslorna för ungdomskärleken Nino på. Nino med den speciella rösten och det stora skägget. Klok, smart och varm.

Elena Ferrantes storhet ligger i förmågan att både svepa med de stora penseldragen och att stanna upp och dyka ner i detaljer, i vardag och kärnfulla formuleringar. Det mänskliga. ”Som om jag hade varmt vin i min hjärna.” är en personlig favorit, som om gestaltar förälskelsens hetta med en förtjusande exakthet.

Framför allt utgör verket i alla sina delar en viktig och angelägen berättelse som sällan får höras. Även om läsningen inte alltid är gripande för stunden dröjer sig intrigen och personernas liv och öden kvar. Dem bär jag nog med mig länge genom livet.