Efterlängtat besök. Svetlana Aleksijevitj var fristadsförfattare i Göteborg 2006-2008. På tisdagskvällen kom hon åter till Göteborg och mötte publiken på Stadsteatern i ett samtal med Göteborgs-Postens kulturchef Ingrid Norrman. Kajsa Öberg Lindsten (till vänster), som också översatt Nobelpristagarens böcker, deltog som tolk vid samtalet.
Efterlängtat besök. Svetlana Aleksijevitj var fristadsförfattare i Göteborg 2006-2008. På tisdagskvällen kom hon åter till Göteborg och mötte publiken på Stadsteatern i ett samtal med Göteborgs-Postens kulturchef Ingrid Norrman. Kajsa Öberg Lindsten (till vänster), som också översatt Nobelpristagarens böcker, deltog som tolk vid samtalet.

Svetlana Aleksijevitj mötte hemmapubliken

Det var en samlad och glad Svetlana Aleksijevitj som mötte publiken på Stadsteatern på tisdagskvällen. "Jag blir så rörd, så tacksam över allt gensvar jag får från er läsare", sa hon.

ANNONS
|

På tisdagskvällen välkomnades Svetlana Aleksijevitj tillbaka i Göteborg, sju månader efter att Sara Danius, ständig sekreterare i Svenska Akademien, tillkännagjort att hon är 2015 års Nobelpristagare i litteratur. Att göteborgarna längtat efter att få se och höra Svetlana Aleksijevitj på sin gamla "hemmaplan" igen, var tydligt: biljetterna till arrangemanget sålde slut på lite drygt en dag och det var fullt i salongen.

Göteborgs-Postens kulturchef Ingrid Norrman ledde samtalet på scenen, som översattes av Kajsa Öberg Lindsten.

Under kvällen framfördes också musik – och stycken ur Svetlana Aleksijevitj böcker Bön för Tjernobyl, De sista vittnena och Zinkpojkar, som lästes upp av skådespelare från Stadsteatern.

ANNONS

Ingrid Norrman inledde med att fråga hur barndomen påverkat Svetlana Aleksijevitj skrivande.

- Mina föräldrar var byskolelärare, jag hade huset fullt av böcker. Men de starkaste berättelserna fanns ute på gatan, hos de äldre kvinnorna jag mötte där. De berättelserna handlade om kriget. Och kriget är döden. I barndomen är döden inte så hemsk utan mystiskt, sagolik.

- Mina 40 första år levde jag i Sovjetimperiet. Överallt var det död man talade om, det var det viktigaste samtalsämnet.

Det tog dig 30 år att skriva Utopins röster. Vad såg du längs vägen som förvånade dig extra mycket?

- Det som förvånar är alltid ondskan. Hur ondskan är utspridd överallt och hur hjälplös den mänskliga godheten är.

Hur gör du för att få folk att berätta sådant de aldrig förut berättat?

- Jag hoppas att jag har den förmågan.

Här skrattar Svetlana Aleksijevitj för första gången under kvällen. Inte sista, dock. Och fortsätter:

- Det är inga intervjuer jag gör när jag träffar människor. Jag kommer hem till dem och vi samtalar om livet. Hos alla finns en önskan att slå sig ner och ha ett riktigt allvarligt samtal med en annan människa, särskilt om man varit med om så fruktansvärda händelser som krig, Stalintiden och så vidare.

ANNONS

- Ibland när jag haft väldigt djupa samtal med människor och de sedan fått läsa vad jag skrivit, har de sagt: jag visste inte att jag visste det jag framfört!

Hur kändes det när du var klar med Utopins röster 2013?

- Det är som när en kärlek har tagit slut. Ett slags väldigt stor tomhet. Men sedan förstår man att det ändå är intressant att leva, så då är det bara att leva vidare.

Svetlana Aleksijevitj har, berättar hon, två nya bokprojekt på gång. En bok om kärlek och en om åldrande. Ingrid Norrman undrade om detta kommer att bli en annan typ av böcker än hennes tidigare.

-Jag vet inte. Än så länge lyssnar jag bara efter de kommande böckernas musik. Fast jag har mycket material redan. Jag har också redan en känsla av att boken om kärlek blir sorglig, medan boken om åldrandet bli högtidlig och triumferande.

Hon berättar också att hon numera inte skulle kunna skriva mer om krig.

- Det skyddande skiktet jag då hade runt mig är utslitet. Att jag nu vill skriva om kärlek kanske är ett sätt att läka mig själv. Även om det händer mycket hemska saker i kärlek också.

ANNONS

ANNONS