De sista vittnena är den sista delen i Svetlana Aleksijevitj enorma bokserie Utopins röster. Den tillkom i samband med Kriget har inget kvinnligt ansikte, intervjuerna med sovjetiska kvinnor som tjänstgjort i fält under andra världskriget. Men här är det barnens krigsminnen Aleksijevitj redovisar, 100 korta intervjufragment företrädesvis från Vitryssland.
Boken kom ut första gången 1985, intervjuerna började göras så tidigt som 1978, den svenska översättningen baseras på en bearbetad upplaga från 2004. Att intervjuerna gjorts medan Sovjetunionen fortfarande var någorlunda intakt märks på många sätt. Sovjetsamhället är en självklarhet, och förvånansvärt många av barnens föräldrar är partifunktionärer – själva är många barn pionjärer, stolta över sina röda halsdukar. Förbluffande många barn säger sig också ha haft föräldrar som deltagit i partisanförband i det ockuperade Vitryssland.
Berättelserna har många likheter. De brända byarna, tyfusepidemierna, bomberna (de tyska terrorbombningarna på östfronten är en faktor som ofta förbises i krigshistoriken). De skrattande tyska soldaterna som kan leka med en kattunge, men i nästa ögonblick avrättar ett barn med ett skott i huvudet. Barnen ser sin mamma dödas, eller skiljs från sin mamma och hamnar på barnhem, eller evakueras långt österut, bortom fronten, till exempel till Kazakstan eller Uzbekistan. Några forslas till Tyskland som Ostarbeiter och lyckas överleva svältransonerna. Andra överlever utrotningslägren.
Svält är också ett stående tema för de barn som överlever inom Sovjetunionens gränser, oavsett om de är evakuerade eller kvar på ockuperad mark. Svältens ansikten kunde boken också ha hetat, i synnerhet gäller detta förstås de (fåtaliga) vittnesmålen från Leningrads belägring, där en hund eller katt kunde betyda skillnad mellan överlevnad och död.
Det mest smärtsamma med alla de smärtsamma vittnesmålen är den uppenbara traumatiseringen i att bevittna nära anhörigas förnedring och avrättning. Inte minst tyskarnas förnedrande behandling till och med av avrättades lik. Godtyckliga avrättningar kunde ju ha räckt i sig. Det är omöjligt att läsa boken utan att tänka på att exakt samma erfarenheter drabbar barn i dagens Syrien.
Aleksijevitj är frånvarande i sin egen bok. Vittnesmålen är självklart redigerade, men står helt utan kommentarer i någon form. Det går ändå att läsa ut större politiska faktorer ur dem. Som att nästan alla Sovjetmedborgare tycks helt oförberedda vid Operation Barbarossas utbrott 22 juni 1941. Antingen är man övertygad om propagandans försäkran att fascisterna snabbt kommer att slås tillbaka. Röda armén är ju överlägsen. Eller så tror man inte att krig kommer att bryta ut överhuvud taget. Man törs inte tala om det, av rädsla att bli stämplad som provokatör, och man väntar på ord från den store ledaren i Kreml, som bekräftelse på vad man redan vet.
Någon mobilisering av civilbefolkningen verkar inte ha ägt rum, undra på att tyskarna hade en militärpromenad offensivens första månader. Vitrysslands huvudstad Minsk spelar en stor roll i många av vittnesbörden: den intogs redan 28 juni, sex dagar efter anfallets början.
Aleksijevitj är sina principer och sin totala pacifism trogen. Det är krigets vansinne hon vill gestalta, framför allt dess inverkan på kvinnor och barn. Perspektivet är uteslutande barnens, inte militärstrategers eller historikers. Ändå går det inte att helt frigöra sig från ett visst obehag över att De sista vittnena är en så uppenbart sovjetisk bok.