Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Svenneby – ett unikt kulturarv är räddat

Kyrkorummets utformning, dess arkitektur, uppmärksammas i två nya böcker. Ola Nylander har läst.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Arkitektur
Catharina Göransson
Står i tiden fram
R.E/ Reflektion. Erfarenhet förlag

 

Arkitektur
Helena Lind
Bert Leandersson
Moderna kyrkor i Sverige
Bokförlaget Arena

Minnet av det som varit, vår förmåga att uppmärksamma nuet och att hysa förväntningar inför framtiden. Med hjälp av Augustinus (354-430) ”bekännelser” beskriver Catharina Göransson kyrkorummet i Svenneby gamla kyrka, som ett siktdjup från nu tillbaka till medeltiden, till 1100-1200-talet då kyrkan byggdes. 
Göransson har varit redaktör för Står i tiden fram, en förnämlig bok som hon, på uppdrag av Kville pastorat, tagit fram om kyrkans historia och restaurering. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Gamla hantverkstekniker

Svenneby gamla kyrka, som ligger längs landsväg 171, några km öster om Hunnebostrand, renoverades 2014-2016. Gamla hantverkstekniker användes för puts och träarbeten och tillsammans med konservering av målningar och utsmyckningar har ett unikt kulturarv räddats. Delar av arbetet har varit likt ett detektivarbete där igensatta fönster, altarhäll och målningar upptäckts bakom lager av puts-, färg och brädor. 
Idag är Svenneby gamla kyrka en tämligen oansenlig byggnad till sin volym. Men då kyrkan stod klar på 1200-talet utskilde den sig som ett stort hus och byggt i sten. Något helt annat än de låga timmerhus de församlingsmedlemmar bodde, som med tionden gjort bygget möjligt. Det är lätt att inse storheten i långhuset i Svenneby kyrka. Ett kyrkorum som i sin enkelhet strävade att vara en gestaltad iscensättning av Guds himmelrike på jorden. 

Ny former

I slutet av 1950-talet utvecklades en ny kyrkoarkitektur. Dels i den yttre formen där modernismens formspråk satte sin prägel på de nya kyrkorna, men också i en förändrad syn på själva kyrkorummet där fornkyrkan, under tidig romersk tid, stod som förebild. Arkitekturintresserade präster, tillsammans med arkitekter utvecklade idéer om ett mer intimt kyrkorum där de troende inte längre skulle vara åskådare utan aktiva deltagare. 
I motsats till det traditionella kyrkorummet i en långhuskyrka, typ Svenneby, med altaret vid östväggen ändrades altarets placering och fick en mer central plats i kyrkorummet. Prästen stod vänd mot sin församling mellan altaret och korväggen. Samling, uppbrott, vandring och målgång var fyra centrala motiv i den nya kyrkan. Samlingen kunde ske genom placeringen av deltagarna i gudstjänsten runt om altaret. Symboliskt som en sluten ring kring den sista måltiden. I uppbrottet från ringen öppnar sig cirkeln och församlingen rör sig längs vägen, via sacra, fram mot målet altaret, som då ses som det samlande måltidsbordet. Samtidigt betraktas inte altaret som ett slutmål utan mer en anhalt, den trygga hamnen som angörs och som lämnas. Evigheten ligger här i tiden, alltid framför oss.

S:t Petri mest omtalad


I många 1960-tals kyrkor fick de nya liturgiska idéerna ett rumsligt uttryck och en arkitektur. Den mest omtalade är S:t Petrikyrkan i Klippan, från 1966. Där har arkitekten Sigurd Lewerentz skapat ett av Sveriges mest upphöjda arkitekturverk, en kyrka som fått stor internationell uppmärksamhet. Kyrkorummet i Klippan är litet och intimt 18x18m, med 6m takhöjd. Golv, väggar, tak och altare är av mörkt tegel. Inga stenar ar tillhuggna. Teglet är delvis plockat av Lewerentz själv ur tegelbrukets "skrotlager". Med förklaringen - även människor som av andra betraktas som "skrot" duger att användas av Herren. Människan duger att användas av Gud aven om hon ar "udda, ojämn och icke tillhuggen". 
Kyrkorummet är mörkt och samlande, men när en bred dubbeldörr öppnas i den bakre tegelmuren flödar ljuset in i kyrkorummet och Via Sacra avslutas ståtligt med en vy ut mot en intilliggande damm och park.
Under 1950- och 1960-talet byggdes det många nya kyrkor i Göteborg. Folkhemmet tog form och Göteborg, liksom andra städer växte. I alla nya stadsdelar behövdes en kyrka. 
1960-tals kyrkan var betydligt mindre än de kyrkor som byggdes på 1800-talet. Det fanns också en idé om en modern kyrkobyggnad som skulle uppfylla många olika funktioner. Flexibilitet blev en viktig del.

Härlanda kyrka presenteras


I den vackert illustrerade boken Moderna kyrkor i Sverige av Helena Lind och Bert Leandersson beskrivs 31 av de 500 kyrkor som byggdes mellan 1940-2014. Bland Göteborgskyrkorna är Härlanda kyrka och Biskopsgårdens kyrka presenterade. Samt de två nyare kyrkorna i Lunden och Torslanda. 
En av de mest omtalade kyrkorna i Göteborg är Härlanda kyrka som stod klar 1958 och ritades av arkitekter Peter Celsing. Samme arkitekt som drygt 10 år senare ritade Stockholms kulturhus, vid Sergelstorg. Celsing, liksom Lewerentz var påverkad av de nya idéerna och Härlanda kyrka i tegel har många likheter med S:t Petri i Klippan.
En helt annan filosofi ligger bakom de kyrkor arkitekten Johannes Olivegren formgav. Saronkyrkan, Betlehemskyrkan, Björkekärrskyrkan, Flatåskyrkan och Biskopsgårdens kyrka är några av alla de kyrkor Olivegren ritat. Olivegren vars far var präst i Missionskyrkan, med missionsuppdrag ibland annat Egypten, växte upp i en strängt religiös miljö. Olivegren var kritiskt till de nya kyrkoarkitekturen och beskrev den som en feltolkning av det kristna budskapet. Arkitekturen upphöjdes till ett egenvärde, menade Olivegren.

Ljuset främsta byggstenen


Olivegren gick istället en annan väg och såg ljuset i kyrkorummet som den främsta byggstenen. Ljusets uppgift var att fylla kyrkorummet och skapa en sakral verkan. Inte distinkt belysa vissa delar som exempelvis altaret. Ljuset, i Biskopsgårdens kyrka, kanske Olivegrens mest formsäkra kyrkobyggnad, strålar in genom färgade glas, för att skapa en känsla av äkthet och tidlöshet. Något som Olivegren menade hörde det kristna evangeliet till. Kyrkans yttre expressiva form menade Olivegren var en uppkäftig, ”befriande och glädjefylld helgd”. 
Ledande arkitekturkritiker hade inte mycket till övers för Olivegrens arkitektur som de såg som alltför mycket form. När doktoranden Anders Björkman sammanfattade Olivegrens kyrkoarkitektur i avhandlingen Form, rörelse, ljus, gör han internationella jämförelser och ser likheter med expressionistisk arkitektur och de kyrkor som arkitekter som Niemeyer och Aalto gestaltade i Brasilia och Wolfsburg. Kanske Olivegren var före sin tid och för mycket internationellt präglad för att passa in i det svenska, lågmälda och eftertänksamma? 
Nu 50 år senare är det lättare att göra andra bedömningar. De flesta av Olivegrens kyrkor i Göteborg är öppna för besök och intressanta utflyktsmål för en egen betraktelse.