Sven Wollter. Det räcker med namnet för att allt han är involverad i ska väcka uppmärksamhet. Nu drar han fulla hus till Göteborgs stadsteater där han spelar Driving Miles av Henning Mankell tillsammans med sex musiker, i regi av Eva Bergman. Sven Wollter är 82 år och har deklarerat att detta är han sista uppsättning här på teatern. Många vill uppenbarligen se honom en sista gång på scenen där allt började, när han antogs till teatern elevskola 1953. Extraföreställningar fick läggas till redan före premiären 12 februari. Sedan har antalet platser i salongen utökats, och ytterligare spelperioder lagts till. Nu spelar han ända in i maj.
Har inte succén fått dig att ompröva beslutet att detta är din sista uppsättning?
– Nej, det här har varit bestämt sedan några år tillbaka. Jag har lyckats övertala min fru Lisa att gå i pension när hon fyller sextiofem. Nu kan jag inte svika. 27 september är ett slutdatum. Då ska vi börja leva livet. När man är i den här åldern vet man aldrig hur lång tid man har på sig.
Ingen i teaterhuset tvekar om var Sven Wollter vill sitta för vår intervju. I artistfoajén, strax intill stora scenen. Här och i sin loge håller han helst till. När han inte står på scen. Men i logen är han ensam, och behöver han inte vara ostörd trivs den sociala Sven Wollter allra bäst här, med en lagom ström av passerande kollegor att heja på. När det gäller fotografering vill han gärna variera schablonbilderna och kommer med ytterligare ett favoritförslag:
– Vi åker ut till havet.
Han tar med Lisa Thanner till Långedrag och visar platser där han lekt som barn. På ett ställe blev han fotograferad av Göteborgs-Posten redan 1940. Bilden och historien om den finns i memoarboken Pojke med pilbåge (2013).
Där ute på Solhöjdsgatan fick han en av de första, avgörande puffarna i livet. Ja, han kallar dem så, de där ögonblicken och händelserna som kan ge livet en riktning.
– Jag var en sjuklig bebis, med massor av öroninflammationer. Min pappa, som var mycket för salta bad, tvingade mamma att gå ner till havet, längs en lerig stig, och hämta upp saltvatten som hon värmde och badade mig i. Kanske fick jag känslan för havet då. Vi stod ofta och tittade på det. Och jag gjorde egna barkbåtar, det var jag duktig på.
Hade du båt som barn?
– Nej, det fanns inte en tanke i närheten av att ha egen båt. Den första skaffade jag med några kompisar på Angereds teater, det var en folkbåt i trä. Och då var jag 45 år, minst.
Vad betyder havet för dig idag?
– Vilan. Jag vet vad Henning menade med att det "lugnar att sätta sig där i båten och sakta gunga på dyningen."
Det är en del av en replik i pjäsen Driving Miles. Sven Wollter gör den enda skådespelarrollen, skrothandlaren Steinar från norska Molde. Han upptäcker jazzen och musiken genom en kompis som får vara chaufför åt jazzlegenden Miles Davis.
Det blir sista rollen i lång räcka på Göteborgs stadsteater. Och den sista anhalten på den avskedsturné i landet som Sven Wollter har gjort de senaste åren.
Hur kom det sig?
– Det började med att Benny Fredriksson, som var chef på Stadsteatern i Stockholm, frågade vad jag vill göra som det sista där. Jag valde Kung Lear, som är den rikaste roll jag har spelat. Jag gjorde den på Romateatern 2001. Men sedan ringde Östgötateatern i Norrköping och frågade om jag ville spela Swedenhielms och då fick jag idén att göra en sista runda på teatrarna som har betytt mycket för mig. Det blev även Ett drömspel, i regi av min son Kalle, på Norrbottensteatern och en komedi, Aftonens ämne kärlek, på Riksteaterturné tillsammans med Siw Malmkvist och Camilla Larsson. Finalen bestämde jag skulle vara här, där jag började en gång.
Du har en lång skådespelarkarriär, 63 år, vilka roller minns du helst?
– Det vore falskt att inte erkänna att vissa roller har gett en större erfarenhet än andra. Men det är inte rollerna i sig utan sammanhanget som är viktigt. Teater är ett kollektivt arbete. Gustav III, som Lennart Hjulström regisserade (1973) var jag fullständigt oförberedd på. Det kom som en chock att jag skulle göra huvudrollen. Det fanns ju skådespelare med mer aristokratisk framtoning på teatern, men Lennart Hjulström sa att vi behövde en buse. Det blev en sådan där motsättning í ålder och temperament som kan vara fruktbar i konsten. Tältprojektet (1977) var en vändpunkt för mig. Det kollektiva arbetet, att vi lyckades genomföra hela turnén, var fantastiskt. På Stockholms stadsteater fick jag göra Cyrano de Bergerac (1986). Det var äventyret – jag ville ju egentligen bli äventyrare! Där fick jag användning av utbildningen i fäktning som jag hade fått av fanjunkare Elof Gustafsson på elevskolan. Och självklart är rollen som Galilei i Jorden rör sig (1980) på Angereds teater, ja hela den uppsättningen, otroligt betydelsefull. Där fick vi verkligen forska. Skådespelaryrket handlar om att forska i ett material, precis som vetenskapen, men med andra medel. Hos skådespelaren är materialet den egna kroppen, fantasin, könet, tanken – allt. Även det som inte är intellektuellt. Forskningsarbetet är roligt. Och vi gör det tillsammans. Det är socialt – och passar en gammal spexare.
Hur upptäckte du teatern?
– Jag sökte inte teatern, den sökte mig. Jag sprang ju här och såg föreställningar. Pappa hade ordnat ett gymnasistkort även åt mig, fast jag inte hade börjat i gymnasiet. Det var tiden med Ingmar Bergman, Anders Ek, Gertrud Fridh och andra storheter här. Men jag ville bli äventyrare, jag var scout och gillade att vara ute. Jag lekte och sjöng, var känd för att spexa. Spelade rollerna i filmen på väg hem från bion. När jag var 17 år blev jag inbjuden till scouternas seniorklubb. De skulle sätta upp pjäsen Främling vid grinden av Herbert Grevenius och jag fick huvudrollen. En livstrött medelålders banktjänsteman som möter en främling – döden – vid grinden. Det var kanske ett märkligt val, men jag tror, återigen, att det uppstod intressanta spänningar just i åldersskillnaden och att det var konstnärligt givande. En kille från Atelierteatern, som hjälpte oss med sminket – potatismjöl i håret och ringar under ögonen – sa att han tyckte det var bra. Att jag borde fundera på den här banan. Det var en av de där puffarna igen.
Och de har du följt?
– Ja, om man får en gäller det att gripa chansen och se vart man hamnar. Jag är nog ganska bra på det, det är en begåvning att kunna ta vara på tillfällena.
Du började din skådespelarbana i en pjäs om döden, och nu är du där igen, Driving Miles handlar ju om minnen, åldrande och död. Jag och flera med mig funderar, när vi ser föreställningen, var går gränsen mellan det som följer av din ålder och rollfiguren Steinar? När du ber om text, till exempel?
– Om jag var medveten om var gränsen går skulle det inte fungera. Det är en linje som jag känner, eller som en bubbla som kan sprängas. Jag kan bara säga att det är i bristningsgränsen som konsten blir till. Texten är inte helt enkel. Jag har lärt in den, men sedan gäller det att glömma, för att föda den på nytt. Att skapa det tillståndet hos publiken. Ibland uppstår det hål, och då frågar jag Lotta, sufflösen. Det skulle bli så löjligt om hon viskade, om vi skulle låtsas.
Det finns en replik som föder skratt: "Själv är jag inte heller politiskt intresserad". Hur känns det?
– Det blir inte alltid skratt, men ofta. Då uppstår för ett ögonblick en situation när publiken ser både mig, Sven Wollter, och min roll. Då glider vi lite i sär och spänningen ger en skymt av vad teater egentligen är.
Det blir lätt en kärleksfull stämning mellan scen och salong?
– Kanske kan man kalla den kärleksfull. Det är klart att många som kommer har sett mig mycket genom åren, på teatern, film och teve. De tycker att de känner mig och vet saker om mig. Men jag gillar det, jag gillar att vara göteborgarnas skådespelare. Jag behöver inte längre bevisa att jag har en plats i den teatrala gemenskapen.
Men politiken då, den har också gjort dig känd. Är du fortfarande medlem i partiet – Kommunistiska partiet?
– Ja. Förr i tiden kändes det som skryt att säga "jag är kommunist" – inte stalinist eller maoist, men kommunist – det kunde inte vem som helst säga.
Men du har fått kritik för att du försvarar Stalin?
– Jag försvarar inte Stalin. Stalin är inte lika med kommunismen, trots de ohyggliga händelserna måste man förstå sammanhangen – hur den unga Sovjetstaten hotades västerifrån. Kommunism betyder gemenskap. Det ska jag skriva en gång när jag skriver mitt politiska testamente. Som skådespelare är min uppgift inte att förändra samhället med teatern. Teaterns och konstens uppgift är att sätta fingret på olika förhållanden för att försöka förstå. Jag brukar säga att det finns en statistisk sanning och en konstnärlig sanning. Den konstnärliga går djupare. Med hjälp av den kan vi förstå människans inre.
Vad betyder det för dig att gå i spetsen, vara ledare?
– Jag ser mig mera som talesman, det har jag onekligen vana av. Eller som en motor. Jag blir lätt engagerad, men man behöver inte vara en alfahane för att man tar ansvar.
- Jag kan nog vara besvärlig att arbeta med ibland, jag driver på och ifrågasätter. Och jag har talat högljutt om skådespelarnas självständiga konstnärliga ansvar. Ansvaret delar vi alla på. Regin ska vara till hjälp, det är inga gudsord.
Nu drar det ihop sig till kvällens föreställning. Sven Wollter har gjort sig redo och sätter sig med det vällästa manuset en stund. Var det något han missade sist? Vad säger Steinar just här? På scenen värmer de sex musikerna upp. Kapellmästaren Bernt Andersson tittar in i foajén. Han och Sven Wollter har lirat ihop i fyrtio år. Sedan Tältprojektet. Tryggt.
När jag kommer nästa gång, ett par dagar senare, har Sven Wollter vilat i soffan efter en långpromenad i stan.
Jag har tagit med kanelbullar till kaffet, har förstått av hans nya roman att det ska vara just det. Vi enas om att hoppa över våra gemensamma minnen från Stadsteatern för att hinna fram till nu.
Vi måste tala om kvinnorna. När Lisa Thanner fotograferade berättade du om fläckarna i dina grönspräckliga ögon. Kvinnorna som får syn på dem är förlorade, sa du.
– Jag skojade bara, jag har gott om självironi.
Hör det ihop med att du har blivit vald till Sveriges sexigaste man?
- Två år i rad blev jag vald. Men det är dumt, man kan inte tävla i sådant. Konkurrensen var heller inte knivskarp. Det stod mellan Jan Guillou, Hans Holmér och mig. Det är medierna som har försökt göra en kvinnoslukare av mig, men jag har aldrig slukat en kvinna. I själva verket var jag blyg, trodde som ung aldrig att jag skulle få en tjej. Men så blev det, och fem barn också. Men alldeles för många uppbrott.
I din bok Pojke med pilbåge reflekterar du mer över ditt förhållande till nära och kära, än karriären. Hur har ditt arbete påverkat privatlivet?
– Jag har arbetat väldig mycket, varit borta och därför drabbats av dåligt samvete ibland. Det är klart att jag har gått miste om mycket av mina barns liv, och de har gått miste om mig. Att inte vara närvarande med ett barn i en viss ålder går aldrig att ta igen. Min dotter säger att jag är bättre som morfar än som farsa. Hon säger det kärleksfullt, men vad betyder det? Hur är en bra förälder? Hur ska man se på balansen? För mig har det varit viktigt att försörja familjen, och det tog många år innan jobben flöt på. Barnen blir allt viktigare. Jag har inte så många vänner, vad jag menar med vänner, som man bara kan ringa. I mitt yrke bildar vi familjer i varje uppsättning, vi kommer varandra så nära. Men när vi har spelat klart skingras vi.
Och nu ska du själv lämna teatern, men startar i samma stund en ny karriär som skönlitterär författare. Varför det?
– Efter den förra boken, Pojke med pilbåge, drabbades jag av abstinens. Det var skrivandet i sig som drog in mig, utan att veta vart jag skulle. Jag har alltid skrivit, men det har varit svårt med tiden. Nu känner jag mig fri och kan ge mig hän.
Boken heter Hon, Han och Döden. Varför en roman om döden?
– Vad är viktigt när man är 82 år? Jo, att ta spänntag med döden. Jag ville rakt in i historien och börjar med en man som står inför döden och de val den situationen medför. Och så kärleken, hur påverkas den som står nära? Jag har själv haft cancer två gången och överlevt. Men jag ville komma frågorna ännu närmare och göra det i konstnärlig form. Jag visste bara att det började med en promenad på Tjörn, i Bleket. Och så skulle det sluta på en liten bergstopp på en nordlig ö. Jag delade ut rollerna och sedan blev det livstrådar som snodde ihop sig, ständigt och jämt. Precis som livet är.
Hur mycket av dig själv finns i boken?
– Jag finns nog i alla huvudpersonerna, på olika sätt. Man kan inte skriva om döden och referera till upplevelser av den om man inte har ett förhållande till sin egen död. Jag vet inte om jag tänker på den mer än andra i min ålder. Men jag fick ju stora sorger i livet. Viveka, och min dotter Ylva fick inte leva färdigt.
Det finns delar i boken där fantasin får sväva fritt, hur kom du på dem?
– Måsen, som är berättare, stal jag av Tjechov. Den har en frihet och kan röra sig över tid och rum. Och så inspireras jag av tankar om parallella universum. Jag är ju intresserad av naturvetenskap och kvantfysiken får gärna vara med.
Vad kommer härnäst ur ditt idéskafferi?
– Nästa roman, om en arbetarkvinna från Kramfors. Elsies resa är arbetsnamnet, än så länge. Jag ska ta med Lisa på äventyr i hennes spår. Och så pratar jag och Evabritt Strandberg om ett sommarprojekt. Vi vill göra Romeo och Julia, i Kristina Lugns bearbetning – som Erland Josephson och Lena Nyman spelade på Teater Brunnsgatan 4 – tillsammans med musikensemblen Mare Balticum. Vi har jobbat ihop tidigare.
Så riktigt slut på teatern är det inte?
– Jo, här är Driving Miles det sista. Men om det dyker upp en filmroll så får vi se. Det är inte lika krävande.
Säger Sven Wollter, går till sin loge och drar kammen genom håret. Något smink behövs inte. Snabbt byter han om till Steinars kavaj, byxor, och en blå skjorta med den röda slipsen väl knuten. Han tar manuset i näven och återvänder till artistfoajén. Strax är det plats på scen. Inför fullsatt salong. Igen.
Sven Wollter
Yrke: skådespelare
Ålder: 82 år
Född: i Göteborg
Familj: Hustrun Lisa, barnen Stina, Lina, Karl, Magnus samt Ylva (1962-1992)
Bor: pendlar mellan Stockholm och Luleå
Läser: Sapiens – en kort historik över mänskligheten av Yuval Harari
Lyssnar på: Alldeles för lite. Gillar inte bakgrundsmusik, men om jag har tid gärna Arnold Schönberg, eller nu förstås jazz, Miles Davis och Chet Baker.
Aktuell: spelar Driving Miles, som sin sista uppsättning på Göteborgs stadsteater, ses på bio i filmen Våga älska och debuterar i dagarna som romanförfattare med boken Hon, Han och Döden.
Karriären i urval:
Teater i Göteborg:
Gustav III, 1973
Processen, 1975
Galilei, 1980
I väntan på Godot, 2009
Påklädaren, 2011
Driving Miles, 2016
TV:
Hemsöborna (Gusten Flod), 1966
Raskens (Gustav Rask), 1976
Ivar Kreuger, 1998
TV-serien Tre kärlekar, 1989
Dieselråttor och Sjömansmöss, julkalender 2002
Filmer:
Mannen på taket, 1976
Mannen från Mallorca, 1984, belönades med en Guldbagge.
En film om kärlek, 1987
Änglagård 1992, 1994 och 2010
En sång för Martin, 2001, belönades med en Guldbagge.
Van Veeteren, totalt nio filmatiseringar och miniserier 2000-2006
Våga älska, 2015 (visades på Gbg filmfestival då, men premiär först i år, 2016)
Radio:
Sven Wollter har haft jultomtejour och eget program i Sveriges radio P 4
Böcker:
Bakljus, 1994
Pojke med pilbåge, 2013
Hon, Han och Döden, 2016
Skivor:
Nån sorts man, 1989, tolkningar på svenska av Leonard Cohen, Tom Waits mfl
Sånger från tjugonde seklet, 2009
Lis Hellström Sveningson har följt Sven Wollters karriär sedan han spelade Gusten i Hemsöborna 1966. Våren 1977 bar hon gradänger med honom när tältet till Tältprojektet byggdes för spelningarna i Västerås. Hon har recenserat Wollter i bland annat Påklädaren, Driving Miles, samt memoarerna Pojke med pilbåge.
