Utställningen Svart ljus på Borås konstmuseum kan ses som en hyllning till en epok i Göteborgs kulturliv, närmare bestämt till kretsarna runt Radium, eller Radium 226.05, som det fullständiga namnet lydde. Radium började som galleri och slutade som skivbolag, men verksamheten, som varade under större delen av 80-talet och en bit in på 90-talet, var mångfasetterad och gränsöverskridande, en rörlig konstnärlig scen. Utställningen bjuder på en del memorabilia, som tidskriftsnummer och vinylomslag med Cortex och Union Carbide Productions, men i övrigt blandas äldre med nytt: collage av Lotta Antonsson, ett mycket blandat videoprogram, fotoskisser till sedermera stort genomförda verk av Annika von Hausswolff, verk och idéfrön i form av teckningar av Per Svensson, ett ”preparerat piano” av Henrik Rylander (bara tonerna D-E-A-D är spelbara) eller Leif Elggrens ockulta undersökningar i fyra sena ljudverk. Ulrich Hildebrands fotografier av Bryon Gysin och William Burroughs slår som en slagruta ner på ett par av de viktigaste inspiratörerna – den åldrade Burroughs som ju under åttiotalet var något av en kringresande ambassadör för en evigt ung avantgardism och som genom sin blotta närvaro satte punken och postpunken i ett historiskt perspektiv.
Det är en ganska flack utställning med stor rumslig spridning, förvånansvärt lågintensiv med tanke på ämnet – på öppningsdagen lär trycket ha varit desto större, med skivsläpp och spelning av Kingdom of Evol featuring Freddie Wadling. Och det är också Freddie Wadlings teckningar som bildar utställningens mest sammanhängande del. Trots spridningen i tid (de tidigaste bilderna är från sjuttiotalet) och den alltid lika flödande spontaniteten bärs de också av en stor konsekvens. Motiven och tecknen är inte helt lätta att ringa in, men det demoniska, våldsamma, gotiska och psykedeliska är aldrig lång borta – de grafiskt säkra teckningarna har dessutom ibland ett drag av ”undergroundserie utan serie” som spetsar mörkret med humor.
Ingen idé att försöka sig på ”musiker som också gör bild” som ingång. Till skillnad från Marie Fredriksson, Ulf Lundell, Olle Ljungström, Ron Wood, Marilyn Manson, Plura eller varför inte Bob Dylan är Wadling en fullödig konstnär vars bildvärld ligger helt i nivå med hans bästa stunder som musiker. Kanske kan man ändå ana att han uttrycker sig med en avspändhet som inte hade varit självklart om han rubricerat sig själv som Konstnär, med alla uttalade eller outtalade krav det medför. Ungefär: talangen sätts inte under press och kan flöda desto friare. Den som har tänkt sig att se utställningen Helvete på museets entréplan får i alla fall absolut inte missa Black light featuring Freddie Wadling, en våning upp.
