Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Svart humor bland vänner och sprit

Ett enerverande och ansvarslöst mansbarn tecknas av Harry Anderson i Livet är inte alltid Hawaii. Bella Stenberg läser en debutant med svart humor och lägenheten ostädad.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Självbiografi
Harry Anderson
Livet är inte alltid Hawaii
Kartago

Vad innebär det att livet eller något annat är Hawaii? Förmodligen att det är perfekt. Ett drömläge. Men det är ju lika ouppnåeligt som för de flesta att åka till det verkliga Hawaii.
Debutanten Harry Anderson tecknar en självbiografisk serie om en 22-åring på Söder i Stockholm. Som bär på drömmar om att bli konstnär men försörjer sig på ströjobb. Som räknar ner timmarna tills det är tid att festa och gå på krogen med kompisarna. Mycket krogen blir det.

Snart framkommer problemen. Harry må se sig som en konstnär men han låter bli att göra antagningsproven till konstskolan eller slarvar med dem. Ändå tänker han att bara han kommer in så kommer allt att ordna sig. Eller om han träffar rätt tjej. Han är avundsjuk på på kompisarna som i hans ögon har perfekta jobb eller förhållanden.
Det Harry själv har är alkoholen. 

Snart dricker han så mycket att vännerna börjar oroa sig. Att supandet blir en flykt och ett tecken på depression är tydligt för alla utom Harry själv. Han flyr från en oklar smärta, från att ta ansvar och från det som kallas vuxenliv. Det finns en svart humor i berättandet och bilderna men jag vet inte om det alltid är så roligt. Å andra sidan kunde det varit betydligt mer nattsvart. Han låter skägget och håret växa, lägenheten är ostädad, han bränner vid bröd, däckar i snön, förklarar bort sina alkoholrelaterade missöden. 

Huvudpersonen är långt ifrån ensam i att lida av panikångest och depression, fastna i fixa idéer eller vara obekväm bland okända människor. Det är styrkan i Livet är inte alltid Hawaii. Samtidigt är det svårt att hela tiden känna med honom. Han är enerverande och ansvarslös. Ett mansbarn. Så blir han också en påminnelse om att ytliga irritationsmoment kan ha djupare orsaker.

Om Harry kommer in på någon konstskola framgår inte, men här finns en serieroman. Den sista dörren han öppnar i boken är till ett möte med Anonyma Alkoholister. Författaren själv är nykterist sedan sju år.