Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Svante Nordin | Sven Stolpe. Blåsten av ett temperament

Svante Nordin | Sven Stolpe. Blåsten av ett temperament

Svante Nordin är varsam i sin hantering av storskrävlaren Sven Stolpe i sin biografi, tar honom på det psykologiska kornet men gör ingen större affär av det, anser Tomas Forser. Nordin är mer intresserad av Stolpes intellektuella aptit än av hans neurotiska temperament.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

biografi

biografi

Svante Nordin

Sven Stolpe. Blåsten av ett temperament

Atlantis

Förra månadens sista Kulturnyheterna meddelade att 2014 års trend var mensen. Den var så att säga på tapeten i både serier och scenkonst. Inslaget visade en kvinna som smetade in sig i ansiktet med menstruerat blod. I samma aktualitetsprogram tog man itu med fenomenet poetisk politisk teater. Sådan hade fått sitt genombrott (i Stockholm) informerades vi om. Angelägen på helt annat sätt än teaterns ”mögliga tjechoveri och ibseneri”. Utläggningen hade ett något oskuldsfullt drag. Klassikerna kommer sannolikt att fortsätta stå sig gott, trots denna avbasning.

Kontrasten kunde inte vara större än till den bok jag på eftermiddagen hade läst färdigt, idéhistorikern Svante Nordins senaste verk, Sven Stolpe. Blåsten av ett temperament.

En biografi som försöker återskapa de intellektuella och konstnärliga miljöer som utgjorde arenan för Stolpes framstötar, hans polemiska sinnelag och reservationslösa omdömen.

STOLPE DOG FÖR mindre än 20 år sedan. Då var han sedan åtminstone 30 år oavbrutet upprörd över tidsandan i detta land utan andlighet men med ett undervisningssystem på alla nivåer inrättat för de lata, ett parlamentariskt system som gav fritt spelrum för kortsynta karriärister, en hel kulturvärld av ytlighet och en ny generation av ”rödskägg” och tidningsredaktörer som föll på knä för Ho Chi Minh.

Intellektuella i tiden visste inte ens namnen på de centrala franska författarna eller de katolska bjässarna och vägvisarna, basunerade Stolpe ut i sina apokalyptiska tidsangivelser. Kort sagt, det var Palmes tid och demonstrationstågens slashasar i förfallets Sverige.

Ändå kunde Stolpe inte ana vad som komma skulle. Han hann undvika det.

DET ÄR EN fin bok som Nordin skrivit. Han är varsam i sin hantering av storskrävlaren Stolpe, tar honom på det psykologiska kornet men gör ingen större affär av det. Han är mer intresserad av Stolpes intellektuella aptit än av hans neurotiska temperament.

I det sena 20-talet framträdde Stolpe som spännande idéspruta i det då ännu idylliska svenska litteraturklimatet. Han öppnade fönstret mot fransk litteratur, lärde känna André Gide, porträtterade den kristna falangen med François Mauriac, Paul Claudel, Henri Massis, George Bernanos med flera. Han verkade vara obegränsat produktiv och som sådan motsägelsefull och ombytlig.

Tidigt utvecklad tbc gav honom inte bara livslångt bekymmer men också rangen av sanatorieintellektuell i Förkrigseuropa. Senare i livet påstod han att han hade dragits med feber sedan 1931 och inte varit riktigt frisk en enda dag. Thomas Manns Bergtagen var en av hans inspirationskällor.

STOLPES ANEKDOTISKA BEGÅVNING blev tidigt synlig. Inte många har skrivit så opålitligt underhållande om före detta vänner, obekanta fiender och egna framgångar som djärv bilist, provokatör och kavaljer. Hans skrytsamhet är av det charmerande slaget och barmhärtigt nog slapp han stå till svars för den i senare genusmedveten tid.

Men framtoningen gav honom bekymmer när han disputerade i Uppsala på en avhandling om drottning Kristinas maximer 1959, en begivenhet med skandalvarning som drog fullt hus och utsändes i radion.

DEN DÅ UNGE litteraturvetaren Lars Gustafsson (inte poeten) hade problem med Stolpes repliker, ironier och publikfriande utspel. Likväl kunde han på gängse källkritiska grunder sätta så många bockar i kanten att han verksamt bidrog till att Stolpe inte gjorde den akademiska karriär som han då hade väntat sig.

Själv okunnig i saken Kristina men något orienterad i de metodiska vetenskapsteoretiska frågeställningarna tror jag att Stolpe kunde klargöra den faktapositivistiska begränsning i det som då var hallstämplad historisk forskning. Stolpe spelade helt enkelt över ett större register än vad källkritiken tillät och kunde därmed ge en tidsmiljö i sitt porträtt av drottningen.

DET ÄR JUST denna förmåga som jag också ser i Svante Nordins studie.

Han skriver en tilltalande prosa, välavvägd, observationsrik, analytisk men samtidigt med känsla och kunnighet om den dåtida kontexten kring denne elefant i den akademiska porslinsbutiken.

Och Stolpes kvickheter gör han rättvisa utan att falla i farstun för den sidan hos provokatören. Det har blivit en rakt igenom underhållande framställning av en fenomenal stjärna som gradvis slocknade.

Där ligger ömtålig privatpsykologi i fallet Stolpe. Det har varit känt av några få i kretsarna.

Det lyftes fram häromåret av Stina Otterberg i hennes avhandling om Olof Lagercrantz. Det handlar om ett som det tycks livslångt trauma efter en kärleksaffär mellan den unge Olof Lagercrantz och Stolpes några år äldre hustru. Där var allvar med i leken och det utväxlades brev och utfärdades varningar mellan henne och den unge älskaren på välbekant vis.

Den som inte känner till denna historia måste rimligen förundras över inte minst Stolpes utspel i den litterära offentligheten. Det mest gruvliga försöket att oskadliggöra fienden åstadkom Stolpe så sent som 1980 med boken Olof Lagercrantz.

PAMFLETTEN KRÄVER EN nyckel för läsaren. Annars bör man bli rätt häpen över utfallen i boken.

När Stolpe går till attack gör han det mot den forne rivalens halspulsåder. ”Hans livs största upplevelse var passionen, driftsutlevelsen, att låta sig av hormonstormen lyftas över all humanitet, alla hänsyn, i vild njutningshunger. /.../ ett vanvett, en sprängning inte av människans andliga liv – ty det känner han inte – men av hennes moraliska och psykiska liv.”

Stolpe saknar den borne polemikerns elegans. Hans livslånga privatfiende var bättre utrustad i det avseendet.

Så här skrev Lagercrantz i DN 1957 om Stolpe: ”Men få förmår ta honom på allvar, därför att det subjektiva draget så fatalt snedvrider allt vad han skriver. Han vandrar några meter som andra människor på sin artikels eller sin boks väg. Men plötsligt rusar han som stucken av en skorpion över diket och försvinner in i skogen under ilskna skall. Han /.../ glömmer vad han sysslar med, vad han sagt och gjort förr, vad han förklarat sig tycka om eller hata.”

Den artikeln är ett djävulskt porträtt som får sin hjälplösa replik 23 år senare.

NORDIN BETONAR DET viljeheroiska och mörka draget hos Stolpe, katoliken och den frejdige misantropen.

Där saknas hos Stolpe i det han skriver värme och förlåtande humor, tänker jag. Man tröttnar efter hand på hans grimaser och fula miner. Det blir trångt runt honom när han fäktar mot fiender och kulturläget.

Nordin lämnar mestadels sådant åt sidan men har ett par avslutande meningar om detta. Jag tror att han träffar helt rätt:

”Hans ideal var självuppoffringen. Själv kom han aldrig i närheten av att fylla det, han var och förblev kvar i den självcentrering som han bekämpade /.../. Det kan betvivlas att han någonsin så länge han levde fann friden. Men han sökte den ständigt.”

Det är ett vackert slut på denna lika existentiellt känsliga som ideologiskt kringsynta biografi.

.

ÄMNET
Sven Stolpe (1905–1996) var författare, journalist, litteraturforskare och litteraturkritiker. Svante Nordins bok Sven Stolpe. Blåsten av ett temperament är den första heltäckande biografin över honom.

SKRIBENTEN
Tomas Forser är kritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Emin Tengströms Broar till antiken. Antikens inflytande på svenskt samhälls- och kulturliv 1780–1850.