I den israeliska författaren David Grossmans senaste roman En häst går in på en bar får ståuppkomikern Dovaleh allt svårare att tala. Glasögonen är krossade, överläppen svullen och från näsan rinner röda rännilar ner på tröjan. De flesta i publiken har redan gått hem. De lämnade klubben i Netanya när de inte längre matades med smaklösa, hånfulla skämt utan istället fick höra en sann berättelse om Dovalehs uppväxt som enda barn till en mentalsjuk mor som suttit i Birkenau och en våldsam far.
En av de få som stannar är hans barndomsvän och romanens jag-person, domaren Lazar, ett motvilligt vittne som fått uppdraget att så ärligt som möjligt se människan vid mikrofonen.
På ett trasigt, vulgärt, galopperande språk skriver Grossman fram det historiska och personliga våld som sliter sönder den utmärglade mannen på scenen, som i ett slags pervers gestaltning av en punchline utdelar slag på slag mot sitt eget ansikte. Här finns en genomträngande precision och ihärdighet som gör det omöjligt för mig som läsare att skydda mig från smärtan. Författaren skärskådar en människa som länge framstår som motbjudande i sin villighet att flirta med publikens lägsta instinkter för att få skrattets bekräftelse.
Domaren frågar sig vad det är för ”märkligt kontrakt som upprättas här” och vad han själv har för del i det. Han funderar på att gå hem och återigen glömma den barndomsvän han under nästan fyrtio år förträngt att han någonsin känt. Men allteftersom föreställningen blir naknare och mer utlämnande vänder han uppmärksamheten och försöker komma ihåg vad han själv egentligen gjorde på det halvmilitariserade ungdomslägret då Dovaleh plötsligt försvann.
En häst går in på en bar är ett lika klaustrofobiskt som briljant skådespel där regissör Grossman riktar det avslöjande strålkastarljuset mot såväl scen som salong. En salong där läsaren har svårt att slita sig loss och gå hem.
