På internationella kvinnodagen hade Svenska PEN och litteraturtidskriften 10-tal bjudit in fem kvinnor med erfarenhet av den arabiska vårens uppror till ett panelsamtal på Dramaten i Stockholm. Självklart gick jag dit.
Trea från vänster satt Lina Ben Mhenni, bloggare från Tunisien. Hon sade något som jag började fundera över under kvällen, och när jag gick därifrån visste jag att jag kommer att tänka en hel del på det de kommande åren. Hon sade:
– Jag tycker inte om politik, det viktigaste för mig är mänskliga rättigheter.
Tunisian girl, hennes bok om den tunisiska revolutionen, är påfallande lik Revolution 2.0, facebookaktivisten Wael Ghonims bok om Mubaraks fall. Ingen av dem talar politik, och det gjorde heller inte någon av de inbjudna. Det handlar om andra saker, betonade de: mänsklig värdighet, motstånd mot korruption, viljan att upprätta ett fritt samhälle. Bakom revolutionerna finns ingen stor ledare och inget parti – det som gör upproren så hoppingivande är att de struntar i regelboken.
– Upproren har krossat föreställningen att arabvärlden inte är redo för ett civilsamhälle, sade den svenska filmaren Javeria Rizvi Kabani.
Risken är att den som talar i allmänna termer om mänsklig värdighet blir överkörd av en hårdför, organiserad ideologi. Den egyptiska författaren Hala al Badry påminde om hotet från det muslimska brödraskapet, med 80 års erfarenhet av underjordiskt arbete. I samtalet deltog också den syriska författaren Manhal al Sarraj och den jemenitiska journalisten Afrah Nasser, båda numer i exil i Sverige.
En sak till tog jag med mig därifrån: så här ser mod ut. Så här vanliga, ibland osäkra, ser människor ut som faktiskt har vält en diktatur. Var och en av kvinnorna på scenen har brutit den struktur av rädsla som upprätthöll förtrycket från dag till dag. Jag önskar att ni hade sett och hört dem, för det är viktigt att upptäcka att mod inte ser ut som vi föreställer oss. Utan den insikten är det svårt att hitta sitt eget mod när det behövs.
