Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Suzanne Brøgger | Till T

I långa stycken liknar familjelivet i Till T mest en krigszon där den deklarerade vapenvilan ständigt bryts, och fiende och allierad är intill förväxling lika, skriver Lisbeth Larsson som läst Suzanne Brøggers bok Till T.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Suzanne Brøgger

Till T

Översättning: Urban Andersson

Norstedts

Med Fräls oss från kärleken gav Suzanne Brøgger 1970-talets feminister en bibel. Själv blev hon vår ikon. Med demoniskt svartmålade ögon och turban om håret omsatte hon i bok efter bok den sexuella frigörelsens berättelse.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Hon var den nya frigjorda kvinnan som inte lät sig fångas och förminskas av patriarkatet. Vår älsklingsberättelse.

Den lever fortfarande. Själv skrev hon emellertid, till mångas besvikelse, om den ganska snart. Inte bara så att hon personligen gifte sig och fick barn. Redan på 80-talet började hennes romaner, essäer och dramer få en allt större svärta. Den sexuella frigörelsens avigsidor tog större plats och i dramat Efter orgien, som sattes upp i Stockholm 1991, hade den förvandlats till en tragedi.

Egentligen skulle Fräls oss från kärleken heller inte ha hetat så, har Brøgger sagt i en intervju. Det var kärnfamiljen hon ville frälsa oss från. Och det håller hon fortfarande på med. Årets bok Till T är ett riktigt beskt piller. Hon har kallat den sin första roman. Men den dysfunktionella familjen är lätt igenkännlig från tidigare böcker med tydligt självbiografiskt stuk. Som i Brøggers övriga böcker blandar sig fakta med fiktion på ett inte alltid genomskinligt sätt. Det tillhör fascinationen med dem. De beskriver en verklighet men ändå inte, är helt galet påhittade och ändå förödande realistiska.

Brøgger har aldrig, vare sig som person eller författare, hållit sig till reglerna. Alla hennes böcker är en blandning av olika genrer. I Till T är förvirringen total. Lika förvirrande som rollerna i den familj Brøgger berättar om. Än tror man sig läsa en barnboksparafras, än en kulturhistoria, än en svart saga, än en travesti på passionshistorien. Till T är en tragedi i komedins skepnad. Smått genial. Men man vet inte om man ska skratta eller gråta. Efter varje kapitel har Brøgger visserligen lagt in en läsanvisning där det står ”skratt, skratt, skratt”. Och i långa stycken är Till T befriande rolig, men jag lutar ändå mer åt det senare hållet.

I romanens centrum finns de självupptagna föräldrarna. I boken Sølve kallade Brøgger dem för ”de hjärtskärande”. Man skulle lika gärna kunna kalla dem ”de hjärtlösa”. Mamman, som är besatt av sin egen olycka att ständigt välja fel män, försöker hela tiden ta livet av sig. Styvfadern tröstar sig med hembiträdet och planerar en flytt till Indokina. Om någon axlar föräldraansvaret är det snarast barnen.

Familjelivet är ett rollspel där rollerna ständigt skrivs om. Redan ett par sidor in i Till T har mamman döpt om familjemedlemmarna och gett dem namn efter djuren i Milnes Nalle Puh. Själv kallar hon sig Kängu, men är som mamma snarast motsatsen till den omtänksamma kängurun hos Milne, som helst vill ha sitt lilla barn i påsen på magen och ständigt oroar sig när han levnadsglatt ger sig i väg på upptäcktsfärd. Till skillnad från hennes lilla Ru har sladdpojken i Brøggers familj heller ingen livskraft. I framtiden kommer Brøggers alter ego Tiger att besöka honom på olika mentalsjukhus.

När berättelsen tilldrar sig är det emellertid 1958. Det är en strålande sommardag och familjen har planerat en utflykt. De är på väg till Nærum norr om Köpenhamn. Men de kommer aldrig dit. De kommer ingenstans. Deras komiska tragedi är den hjälplösa repetitionen av sin egen hjälplöshet. Just denna dag förmörkas också av att morföräldrarna har meddelat att de kommer på te. Då det varken finns te, hela tekoppar, tillräckligt antal teskedar eller ens en mjölkskvätt i kylskåpet hemma ägnas dagen åt att diskutera olika lösningar som alla visar sig vara omöjliga.

I sitt inre kallar modern hemmet och familjen för ett idylliskt koncentrationsläger. Det är ett citat från Betty Friedans Den feminina mystiken, en annan av 70-talets feministiska kultböcker. Idyllen är dock, precis som den glättiga ytan i Brøggers berättelse, mycket bräcklig. I långa stycken liknar familjelivet i Till T mest en krigszon där den deklarerade vapenvilan ständigt bryts, och fiende och allierad är intill förväxling lika.