Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Susanna Alakoski | Hej Kungen!

Susanna Alakoskis nya barnbok handlar om ett kungligt besök. Stina Nylén läser förtjust om fint fångade elvaårshjärtan.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

6-9 år

6-9 år

Susanna Alakoski

Hej Kungen!

Alfabeta

Att börja läsa Susanna Alakoskis Hej Kungen! med republikanska glasögon på visar sig inte vara någon bra idé. Då sitter jag bara och väntar på att den frejdiga, medryckande historien om hur en femteklass i Ystad får hela ansvaret för kungaparets eriksgata i stan ska kantra över i drift med monarkin.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Och det händer inte. Här finns varken verklighetens stela kung eller sagans klassiska fjant, istället får vi en genomsympatisk bild av vårt kungapar, som bjuds på en viss variation från de sedvanliga länsbesöken genom att till exempel få åka gammaldags brandbil istället för limousin mellan de olika stoppen i staden. Men den där riktiga revolutionen vad beträffar programpunkter inträffar inte heller. Paret får besöka ett äldreboende, en skolmatsal, en barnallergimottagning och lyssna på fredssånger på olika torg.

Ja, så folklig och festlig blir dagen att en del rojalistiska böjelser borde vakna till liv i läsekretsen av denna skildring. Hos mig också – om bara kungen kunde bli så här härlig i verkligheten, finner jag mig fantisera om. Så snäll han är, och så öppen och glad. ”Verkligen praktiskt ordnat”, säger han entusiastiskt om det mångkulturella områdets fräscha tvättstuga, och håller elvaåriga Tiias hand när hon får intervjua honom i direktsänd radio.

Silvia är mer som sitt vanliga offentliga jag, fäller tårar av rörelse på rätt ställe och trallar med i dagiskörens framförande av Ein bisschen Frieden.

Men huvudsaken här är nog inte själva det prominenta besöket, utan det driv och den tillfredsställelse som Tiia, Peggi, Harri och de andra från Alakoskis serie om Ystadsbarnen upplever av att få organisera. Till och med Jakob, som inte kan sitta still och som alltid gör det man inte får först av alla briljerar i administration när han får ta eget ansvar.

Detta är helt enkelt en drömutgåva av verkligheten, med realism i alla relationer (utom de folkliga – furstliga då) och fint fångade bultande elvaårshjärtan.