När Susanna Alakoski efter två framgångsrika romaner debuterar som barnboksförfattare med Dagens Harri, kretsar skildringen åter kring en ung flicka i Ystad. Men tiden är en annan än i Svinalängorna. Det är inte 1960-tal. Bokens berättare, Tiia, tycker det är bra att ”i förritiden" är borta, nu "är det mer facebook och sånt”.
Under ett år får läsaren följa tioåriga Tiia och hennes kompisar i klass 4B. Framförallt är det bästisen Peggi och bråkstaken Harri som står i centrum. Och Tiias pappa Olli – invandrad finländare, änkeman sen sex år tillbaka. Tiias mamma omkom i en trafikolycka.
Alakoski skriver ur ett klassperspektiv och intresserar sig knappt alls för välbärgade familjers barn. Berättelsen koncentreras kring människor med lågavlönade jobb som lever under till synes ”svåra" förhållanden. Peggi bor ensam med sin mor efter att den drogmissbrukande fadern övergivit dem. Harris mamma tynar bort i en dödlig sjukdom.
Men det rör sig inte om någon eländesskildring av sargade familjer. ”Två personer kan också vara en familj”, konstaterar Tiia. Visserligen är den mindre än vad som är vanligt, men det behöver inte betyda att den är mindre lycklig.
Tiia har problem med allergier, hon saknar sin döda mamma, hon vet inte om hon älskar eller hatar Harri. Det händer inte så mycket, men hon är trygg och tillfreds och har inget emot att ha tråkigt: ”För då kommer jag på rimord och dikter som jag kan skriva i min diktbok."
Det är alltså inte mycket action i boken, tack och lov. Utom på det språkliga planet. Alakoskis styrka är att hon kan skriva snärtigt, humoristiskt, träffsäkert och med absolut gehör för vanliga barns vardag ur barnets perspektiv. Den förnumstiga och lite tillgjorda vuxenrösten, som är så vanlig i barnböcker, lyser helt med sin frånvaro i Dagens Harri.
Fotnot: Susanna Alakoski medverkar bland annat i seminariet Barnafattigdom på Bokmässan i dag, fredag, klockan 16.00.
