Det kunde varit fotboll som Supergroupies skulle spela på Heden. Men det är glamrock. Drömmen om en fotbollskarriär fick ett abrupt slut på en grusplan i Hisings Backa i slutet av åttiotalet. Tolvårige Micael Grimm - numera basist i Supergroupies - skulle göra sin allra första match för Hisingstad IS. Domaren blåste igång matchen. Micael såg bollen och rusade mot den. I skottögonblicket blev han sparkad på foten av en lagkamrat. Foten var bruten och Micaels karriär var över efter mindre än två minuter.
Med gipsad fot tvingades lille Micael intressera sig för annat än sport.
- Titta där en elgitarr, tänkte jag, säger han.
Och så var han fast. Precis som de andra i bandet som gav upp sina fotbollskarriärer när de fick upp ögonen för det klassiska, som de själva säger: musik, bärs och brudar.
Den där grusplanen var förstås sedan länge glömd och förlåten när Supergroupies bildades 2001. Då bestående av samma trio - Micael Grimm, John Linden och Kim Simon - som GP träffar i solgasset på Heden inför spelningen. Sedan dess har gitarrister kommit och gått, i kväll har de en vikarie.
- När vi hade vår första fotosession hade vi inget bandnamn. När bilderna var färdiga sa någon att vi inte såg ut som ett band, utan som groupies till ett band. Det kändes helt rätt. Och Supergroupies lät ännu bättre, vi låter lite så, säger trummisen John Linden.
Namnet mötte inte direkt stående ovationer när de hörde av sig till skivbolag.
- De älskade musiken men ville ta bort sminket, kläderna och bandnamnet. De sa att det lät som om vi lanserade porr, säger Micael Grimm.
- Ett skivbolag ville att vi skulle heta Tree. Fattar ni? Träd! Passar vi att heta träd, kanske?
Micael ser djupt förolämpad ut. Men det löste sig förstås till slut och gruppen fick behålla sitt namn. Träd och glammiga killar som sminkar sig och spelar musik som får recensenter att börja yra om Sweet, Bowie och The Ark är knappast en självklar kombination. I stället för att sjunga om djur och natur koncentrerar sig Supergroupies på ren och skär glädje. Och de är verkligen glada - nästan dansbandstrevliga. Men hur kul kan det vara att sjunga om tjo och tjim när man har en dålig dag med krig i Libanon och missad tvättid?
- Visst är världen inte bara glad. Men i stället för att frossa i eländet kan man lyfta fram det som är glatt. Många blir väldigt provocerade av det, men det är just dem vi behöver glädja ännu mer, säger Kim Simon.
