Varje människa har sin egen sanning, sin egen bild av hur livet blev. På film kan subjektiva stilgrepp vara ett sätt att komma närmare huvudpersonen. I nya "Barneys många liv" och "Kronjuvelerna" står den personliga upplevelsen i centrum.
En åldrad man ser tillbaka på sina misslyckade äktenskap med tre väldigt olika kvinnor. En ung kvinna berättar sin livshistoria i ett polisförhör - ett liv fyllt av alkemi, sagor och tragik. I bioaktuella "Barneys många liv" och "Kronjuvelerna" är det huvudpersonerna Barney och Fragancia som bestämmer vilken version av historien som biopubliken får se.
-Personliga historier är intressantare än någon slags allmän avfilmning av en påstådd verklighet, säger Ella Lemhagen, som regisserat "Kronjuvelerna".Även "Barneys många liv" är en subjektiv historia - det avslöjar inte minst originaltiteln "Barney's version".
-Den är ogenerat berättad ur en persons perspektiv. Det finns bara en scen i filmen - den allra sista - som inte visas ur hans synvinkel, för då finns han inte längre hos oss, säger producenten Robert Lantos.En annan sorts sanning
Ett subjektivt berättarperspektiv är inget nytt. Hitchcock använde sig ofta av subjektivitet i sina filmer, bland annat i "Ett fönster mot gården" (1954) där James Stewart rullstolsbundne karaktär blir vittne till ett mord i grannhuset. Men i takt med att vår värld blir mer och mer komplicerad, med många olika verklighetsbeskrivningar, kan den personliga berättelsen bidra med en annan sorts sanning.
-Jag tror inte att det finns en objektiv sanning när det gäller mänskliga relationer. Vi är alla väldigt komplexa. Vi har alla känslor och alla våra känslor är giltiga. För att vara verkligt sann mot en berättelse så måste man välja perspektiv, säger Robert Lantos.Fredrik Lindqvist, författare till boken "Att skriva filmmanus", menar att det inte är helt lätt att definiera ett specifikt subjektivt filmberättande. De flesta filmer är i någon mån subjektiva, eftersom filmskaparen vill att publiken ska identifiera sig med huvudpersonen.
-Genom att manusförfattaren väljer händelser som känslomässigt påverkar huvudpersonen - och publiken - ingår det per automatik en hög grad av subjektivitet i de allra flesta spelfilmer.Flera knep
Men för den som vill ha ett tydligt subjektivt perspektiv finns det några knep. Man kan, som i Julian Schnabels "Fjärilen i glaskupan" låta kameran vara huvudpersonens ögon. När den totalförlamade Jean-Dominique (Mathieu Almaric) inte kan fokusera blicken blir filmbilden oskarp.
Filmskapare kan också välja att lura publiken att tro att det är en objektiv historia som berättas och sedan chocka på slutet genom att visa att vi följt huvudpersonens högst personliga upplevelse - som i "A beautiful mind" och "Fight club".
I "Barneys många liv" och "Kronjuvelerna" är det huvudpersonens återberättande som skapar känslan av personligt perspektiv. Kanske har de hämtat inspiration från de subjektiva skrönornas verkliga klassiker: "Little big man" (1970) med Dustin Hoffman som äventyrare (eller mytoman) i 1800-talets Vilda Västern.