Karin Broos | Minnesmärken
Karin Broos | Minnesmärken

Strandverket, Marstrand | Karin Broos / Bernar Venet

ANNONS
|

Skulle man idag alls kunna tala om ett realistiskt måleri utan att förutsätta den fotografiska bilden som utgångspunkt eller förmedlare? Jag tänker att de målare som idag tålmodigt iakttar ett hörn av verkligheten och tolkar den med hjälp av färg på duk snarast skulle vara övervintrade ”cezannemålare”, en bestämning av en viss typ av konstnärer som Torsten Renqvist (död 2007) i en minnesanteckning använder med stor självklarhet. Färg, form, rum. Inte vattenblänk, stämning, frisyrer och detaljer, som hos Karin Broos. Som om fotografiet med tiden blev en vattendelare för vad som kunde uppfattas som ”verklighet”. Och fotografiet fick stå för ytan, måleriet för djupet. Fotografiet för hur saker såg ut, måleriet för hur de egentligen var, essensen.

ANNONS

Karin Broos visar nu sitt måleri från de tre senaste åren på Strandverkets andra våningsplan, därav frågeställningen. Hon brukar mycket riktigt kallas ”fotorealist”, något som det väl inte finns skäl att invända mot. Ändå finns lika mycket av målerihistoria som fotografisk känsla i hennes bildvärld. Ett inåtvänt vemod som kan kallas nordiskt men också föra tankarna till mycket annat. Mest självklart till nutida eller nästan nutida fotorealister, som Ola Billgren eller Gerhard Richter – den senare i sammanhanget en möjlig fixpunkt med målningarna av dottern Betty från tidigt nittiotal, ojämförliga vad gäller ljus, densitet, pregnans, men också i det subtila särskiljandet av måleriets register i förhållande till den fotografiska källan. Fast kanske i lika hög grad de nordiska 1800-talsrealisterna med deras känsla för illusoriska effekter som gör sig bra som måleri. Vare sig man tänker på Anders Zorn eller den idag betydligt mindre kände Albert Edelfelt. Och även hos Broos finns ett sentiment som ibland kantrar över i ren idyll. Som i målningen med modern som vadande i en tjärn bär ett skrattande barn (Skogsljus 2).

Å andra sidan har Karin Broos beskrivits i termer av ett slags kvinnlig återerövring av manligt definierade fält – männens även när temat har varit kvinna, moder, barn. Det ligger någonting i det, en historisk omtagning efter hundrafemtio år som också skulle kunna bli en nystart och omdefiniering. Broos målningar av döttrarna kommer mig också att tänka på fotografer som Clementina Hawarden (1800-tal) och Sally Mann (nutida) som båda har haft sina döttrar som huvudsakligt motiv, kanske som eftertänksam självbespegling, en reflektion över livets gång, ett ämne med element av både identifikation och nödvändigt avskiljande. Den fina katalogtexten av dottern och filmaren Sara Broos blir på så sätt något mer än bara ett uttryck för familjär inbördes beundran eller begrundan. Den bidrar med en klangbotten.

ANNONS

Vackra är ett par målningar från spegelsalen i Clärchens Ballhaus i Berlin, en lokal i storslaget (och paradoxalt välbevarat) förfall, samtidigt som jag blir tveksam till vad bilderna egentligen handlar om: visuellt tacksamt så förtjänar ändå detta rum bättre än att reduceras till melankolisk fond. Det finns något turistiskt i detta. De två målningarna betitlade Resan I och II av kvinnor som försjunkna i sin ensamhet blickar ut genom tågfönstret känns väldigt ”Edward-Hopperska” i stämning och rumslighet, däremot inte i färgbehandling. Men här finns också ansatser till mer konceptuella angreppssätt, som i Det ljusa rummet och Det mörka rummet som varierar ett tema med sjuksköterskor och sjukhusmiljöer, de mörka målningarna med färgskalan vända till färgnegativets; i rummet står också en mörk undersökningsbrits, en ansats till installation som inte känns fullgången men som ändå antyder en utveckling som kan bli intressant.

Ingen idé att ens försöka koppla denna utställning till presentationen av den franske skulptören Bernar Venet (född 1941) på första våningen. Men ända sedan Strandverkets begynnelse (som konsthall vill säga) är han genom en donation representerad på innergården, så utställningen har sin logik. På senare år har hans tematik blivit alltmer renodlad och tar avstamp i matematik och geometri: linjer, vinklar men oftast mångfaldigade cirklar, i varierande grad av öppenhet eller slutenhet. Stora, gjutna i stål ställs eller läggs de ut, sammanklungade, i konstellationer som kan kännas slumpartade men som är eftertänksamt, intuitivt komponerade. Skala, mängd och material spelar en viktig roll: precis som sin amerikanske kollega Richard Serra vill han ha sitt stål ordentligt ytrostat.

ANNONS

Bäst fungerar han i stora skulpturinstallationer (i Venedig presenterades han för några år sedan stort i en övergiven industrilokal, det var starkt). I serien betitlad Arc anges cirkelfragmentens antal och grad mycket sakligt, som till exempel: Arc x 13, 222,5 grader. På utställningen som visar ett stort antal mindre modeller är det faktiskt kolteckningarna som gör det starkaste intrycket – och nästan pedagogiskt introducerar formvärlden; snart framstår också skulpturerna som ett slags teckningar i rummet. Upprepningarna blir ändå monotona. Lika litet som jag delar den nu ganska spridda uppfattningen att Karin Broos hör till Sveriges bästa konstnärer kan jag se Venet som en verkligt betydande internationell skulptör. Men två sevärda utställningar är det.

.

Ämnet

Karin Broos fick ett nationellt genombrott, vid 58 års ålder, med sin utställning på Kristinehamns konstmuseum hösten 2008. Hennes målningar har sedan dess visats på bland annat Borås konstmuseum.

Under ett antal år drev hon konstgården Alma Löv tillsammans med sin man Marc Broos.

Skribenten

Mikael Olofsson är konstnär och kritiker i GP. Skrev senast om utställningen Naturum på Göteborgs konsthall.

ANNONS