Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ett hysterisgt roligt år ligger framför Rickard Wolff.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Stolt far som fångar drömmar

Äktheten i uttrycket och frånvaron av ironi har gjort skådespelaren Rikard Wolff framgångsrik på många olika scener. Dagarna före jul visar SVT hans konsertfilm Falling in love again och på juldagen är han vinterpratare i P1. I februari besöker han så Göteborg för att tävla i Melodifestivalen. Nästa år kallar han redan för hysteriskt roligt.

Det är 20 år sedan Zac klev av motorcykeln i den första Änglagårdsfilmen. Den sminkade, svartklädde och lite mystiske rollfiguren blev inte bara Rikard Wolffs stora genombrott utan formade även den offentliga bilden av honom som privatperson. Två decennier senare sitter han uppkrupen i soffan hemma i sin stora takvåning på Södermalm i Stockholm. Han ler sådär Wolffskt. Snällt. Hemlighetsfullt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Jag kan konstatera att Änglagårdspresentationen av mig blev extremt genomgripande. I vilken mån den liknar mig eller inte det vet jag inte. Naturligtvis i något avseende men jag har aldrig varit intresserad av det där ”vad tror du folk tycker om dig”.

Svagheterna blev en styrka

Utanför bjuder Stockholm på en solig men kall dag och en fantastisk utsikt. Åt ena hållet Södermalms takåsar och vrider man lite på huvudet ser man Riddarfjärden som glittrar långt där nere. Inne är det en betydligt behagligare värme där vi sitter i en av två vita soffor. I andra änden av vardagsrummet lägger en svart flygel beslag på en betydande yta. Kök, hall och vardagsrum flyter ihop i den öppna planlösningen och blicken dras lätt till den stora kristallkrona som hänger över köksbordet. Jag letar lite bland fotografierna på väggarna och visst finns hon där, Edith Piaf.

Före Änglagård hade Wolff gjort flera filmer men tyckte själv att han inte var någon vidare filmskådespelare, det handlade mer om att det dök upp precis helt rätt grej.

– Mina svagheter blev plötsligt en styrka, min relativa långsamhet, att jag utseendemässigt såg lite annorlunda ut och var lite hemlighetsfull. Det där är en lärdom jag försöker ge till andra människor, att din ryggsäck, dina tvivel, inte behöver vara en svaghet. Tvärtom.

Kreativ nördtyp

När genombrottet kom var han 34 år och hade redan levt ett liv, fått sig en del privata törnar och kommit ut som homosexuell. Så här efteråt inser han att det nog var rätt bra att han hade det bakom sig innan han blev känd och började tjäna pengar. Då hade han redan jobbat som skådespelare under flera år. Det började egentligen med att han gick ut teaterutbildningen vid Skara skolscen som 20-åring. Efter några år i fria grupper sökte han och kämpade sig in vid scenskolan i Malmö. Han kom in på sjätte försöket och var klar strax före 30.

När jag försöker få grepp om hela hans omfattande karriär som innehåller otaliga scenproduktioner, musikalbum, turnéer och filmer så slås jag av en sak. Han verkar ha haft en känsla för att hoppa på rätt tåg.

– Jag tror jag är rätt typisk för en sådan här outsidertyp, kreativ nördtyp. Att man är fruktansvärt receptiv och tittar hela tiden: Var verkar det vara härligast? Kanske inte framgångsvägen, utan var kan det vara härligast? När jag kom från scenskolan var det Suzanne Osten och Unga Klara som verkade härligast. Och ännu tidigare, när jag i skiftet mellan 70- och 80-tal sökte till olika grupper, då var alla proggare, men då hamnade jag hos regissören Hilda Hellwig där hon och hennes man satt i ett kritvitt rum i svarta kläder och var jävligt knepiga. Det tyckte jag var urhärligt.

Hysteriskt roligt år

Han visste tidigt att han ville bli skådespelare och minns att den första påtagliga upplevelsen var att folk lyssnade på honom. Det var inte rollen och inte att han blev någon annan, utan att hans fysiska kropp på scenen väckte människors intresse. Och om man ska fortsätta med tågmetaforer så är känslan att även om en ung teaterintresserad Rikard Wolff hade missat ett tåg skulle han nog ha letat sig fram till något slags karriär ändå. I teatern hade han hittat något han inte tänkte släppa.

– I och med att jag ställde mig på perrongen så kände jag nog att rätt tåg skulle komma förr eller senare. Jag gick inte ut i skogen och satte mig på en stubbe och funderade på vad mitt liv skulle bli. Jag hängde nog där det rörde på sig.

När vi i den vita soffan i stället blickar framåt skiner han i kapp med solen utanför och berättar entusiastiskt om massor av nya projekt.

– Jag har ett hysteriskt roligt år framför mig, med massor av riktiga hjärteprojekt. Så här har jag nog inte känt på 15 år.

Kronisk sjukdom

När vi ses är han inne i slutskedet av repetitionerna av Chéri på Dramaten och i februari kommer han till Göteborg för att vara med i Melodifestivalen. Inför nästa år finns det också förfrågningar om flera stora scenproduktioner, att han ska göra en ny platta, skriva en ny bok och även lite lösa filmplaner. Om kroppen pallar, tillägger han. För det finns en faktor som till viss del hänger ihop med att han vill göra alla roliga projekt nu och inte vänta. Det är hans kroniska lungsjukdom, lungemfysem, som slog till med full kraft för tre år sedan.

– Sjukdomen sätter väldigt mycket ramar för mitt liv. Men detta har också inneburit att jag vårdar mina drömmar desto mer.

Numera är det nolltolerans för rökning, alkohol och sena festnätter. Det är inget han direkt saknar, efter att ha gjort allt det där i 30 år så har han med råge fyllt sin kvot.

I sjuksängen för tre år sedan tog han tag i det bokprojekt, självbiografin Rikitikitavi – en folkhemsberättelse, som påbörjades två decennier tidigare. I boken som släpptes förra hösten, berättar han naket och utelämnande om sin uppväxt, i Stockholmsförorten Gubbängen och Karlstad.

Pappa Axel var ingenjör vid Televerket och mamma Elisabeth jobbade på kontor. Att vara hemmafru med Rikard och hans storebror under småbarnsåren var inte riktigt hennes melodi. Hon älskade sitt jobb och hade nog hellre fortsatt med sin yrkeskarriär. Till sitt yttre var Rikard Wolffs barndom på många sätt trygg, men också otrygg på grund av föräldrarnas oförmåga att riktigt nå honom. Samtidigt som han kände sig älskad beskrivs en barndom med psykologbesök, ångest och en skräck för att bli övergiven. Under några år byggde han upp en fantasi om att han hade en dödlig sjukdom. Själva navet i självbiografin är hur han som vuxen försöker förstå hur han kunde hamna så långt bort från föräldrarna. Trots ett ganska normalt familjeliv berättade han aldrig att han under fyra år var övertygad om att han skulle dö.

– Det här är mitt livs smärtpunkt. Barn som hamnar i sina fantasivärldar och inte kan ta sig ut, det kan sluta hur illa som helst. Men vuxenvärlden uppfattade blixtsnabbt när jag till sist tog kontakt med en läkare. Då fick jag hjälp direkt och det är ju en jättebra insikt. Värdet av den här berättelsen var: Det är bara jag som kan klara det här. På gott och ont blev det min ledstjärna i livet. Jag hade avsatt mamma och pappa.

Edit Piaf - en trogen följeslagare

Han beskriver också att han hade några länkar som kunde hjälpa honom att ta sig ut, när längtan bort blev stor. Edith Piaf var en sådan. Från femtonårsåldern fanns hon med som ett slags skuggfigur. Hon kom när han som bäst behövde henne, eller som han skriver i boken: ”Edith var bästa sättet att längta på, längta ut, längta bort från det onda, genom taket, över himlen, över hela universum från den skära villan vid Klarälvens strand”. Med Piaf vid sin sida kunde han försonas med sin dödsskräck och leva ett tag till.

Den här bakgrunden kanske delvis förklarar varför publiken faller pladask när han tar sig an sådana som Piaf, Callas eller Barbara. Det skulle lätt kunna bli patetiskt men det blir det inte därför att det är på allvar. Det är inte bara en pose.

– Nej, det är det inte, det här har berört mig på djupet en gång och det är det jag förmedlar. Jag meddelar egentligen inte så mycket om Piaf, utan om mig själv, någon som blev drabbad och fick den här rösten inne i skallen. Vi som är födda på 50-talet, vi blev aldrig ironiska. Livet har aldrig varit mellan några citationstecken för mig, jag tycker allting är väldigt påtagligt.

Tror på livslång kärlek

Äktheten i det han förmedlar kanske också gör att han tillåts att göra flera olika saker. Det brukar annars vara svårt att bli erkänd när man lämnar sin huvudfåra, men skådisen Rikard Wolff accepteras när han släpper skivor. Själv delar han inte upp sina projekt på det sättet.

– Jag tror det är själva kärnan i vem jag är. Jag skiljer inte på det där, alla andra gör det men inte jag. Jag jobbar med att få igång mina drömmar. Mina fantasier, mina minnen och mina flöden som jag bär på i skallen ska meddelas och det i en sång, i en roll eller som förra året i en bok. En roll är också summan av mina egna erfarenheter, bara att formen stöps av ett annat namn, en annan historisk tid, kontext eller någonting, men alla delarna jag använder är jag själv.

För tillfället är han singel, men han tror och hoppas fortfarande på den livslånga kärleken. Trots att han är en obotlig romantiker konstaterade han med viss sorg i hjärtat att han aldrig vågat satsa så mycket att han skulle behöva riskera något av sitt yrkesliv. Han menar att likt många andra som är upptagna av det här jobbet så är kärleken en viloplats och en inspirationskälla. Ett syre som Piaf sade.

– Jag tror det är så. Jag älskar att vara förälskad och i varje produktion så är jag förälskad i någon på något sätt. En regissör, en scenarbetare, en motspelare, därför att det driver mig, jag vet att jag blir mycket bättre om jag är lite kär.

Hans sjuåriga dotter har gett honom, om inte en ny så en kompletterande syn på kärleken.

Tidigare har han ofta levt i turbulenta passionshistorier där svartsjukan ibland gått överstyr och till och med slutat i misshandel. Han konstaterar att det varit lärorikt att få uppleva den ovillkorliga kärleken till ett barn. En typ av kärlek som inte innebär strid och slagsmål, uppbrott och gräl, utan något som innebär en absolut visshet om att de behöver varandra. Han tror att han varken är bättre eller sämre än andra pappor, möjligtvis lite mindre skojig än han hade tänkt sig tidigare. Tidigare trodde han att det mest var lek men föräldraskapet visade sig vara en hel del praktisk hantering, mat på bordet, kläderna tvättade.

Tidigare tyckte han att det nästan kunde låta absurt när andra föräldrar pratade om kärleken till sina barn .

– Nu är man där och säger samma klyschor som alla andra. Men att hålla ett barn i handen på väg till skolan och prata om hur naturen förändras, eller hur himlen ser ut i dag, är ju ett slags uppenbarelse av existentiell kaliber. Som man aldrig kan föreställa sig på förhand. Helt ljuvligt faktiskt, säger han.