Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Stjärnor online – men till vilket pris?

Therese Lindgren och Nellie Berntsson har båda gjort succé online och lockar tusentals följare. Ingrid Bosseldal har läst deras böcker om framgång, motgång och kampvilja och funderar på vad det är för liv de lever.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

sakprosa
Nellie Berntsson
Jag är Nellie
Bonnier Carlsen

 

Therese Lindgren
Ibland mår jag inte så bra
Forum

Det är den 30 april 2015. Youtube-stjärnskottet Therese Lindgren sitter framför sitt sminkbord. Hon drar en djup suck, fäster blicken tomt bortom kameran och säger med sorgset sprucken röst:
- Anders har gjort slut med mig.
Sedan blir det tyst. En kort stund ser hon rakt in i kameran. Läpparna rör sig men det kommer inga ord. Ögonen fylls med tårar.
Hon börjar om. Berättar att Anders inte älskar henne längre, att det värsta som kunde hända i hennes liv just har hänt. 
- Alla personer i min omgivning tycker inte att jag ska lägga upp en sån här video … men jag känner att jag …
Hon snyftar, fångar upp tårarna med en vit pappersnäsduk, fortsätter:
- … alltså ska jag vara ärlig så känner jag att jag att jag behöver er. Det låter kanske skitlarvigt för den som inte har nån youtube-kanal … men det här är min mardröm, det som precis har hänt. Anders älskar inte mig längre.

Har setts av fler än en miljon

Ett drygt halvår senare har det där klippet setts av mer än en miljon människor, begreppet ”youtuber” har kvalat in på listan över svenska nyord 2015 och Therese Lindgren har på den gala som heter Guldtuben utsetts till just det: årets youtuber. Samma titel får hon 2016.

Nu har hon kommit med en bok: Ibland mår jag inte så bra. Jag har hört talas om den där boken länge. Hemma hos oss hörs ofta Therese Lindgrens röst från min yngsta dotters rum, och emellanåt refereras också till sånt hon sagt. Inte om smink (som var det youtubekarriären inleddes med) utan om allvarligare ämnen som psykisk ohälsa, panikångest och veganism.

Det gick på ingen tid alls. Ena dagen SVT:s barnkanalen, nästa Youtube. En helt ny värld tog sig in i vårt hem. Det kändes okej, fast när jag försökte lyssna lite på vad de youtubers som ekade i våra rum sa, kunde jag inte låta bli att kommentera att ett av de mest frekventa orden var ”jag”. Det var, enligt min dotter, en mycket orättvis iakttagelse. De kanske utgår från sig själva, men, förklarade hon, de pratar om jätteviktiga saker.

Ett till fenomen

Therese Lindgren är ett fenomen. Ett annat fenomen är Nellie Berntsson. Hon har sedan hon var nio år (nu är hon 15 år) dagligen skrivit om sitt liv i bloggform. Mycket har handlat om hästar, men långtifrån allt. I dag har hon – som hon själv sammanfattar det i den bok hon har kommit med i höst, Jag är Nellie – Sveriges största hästblogg och Nordens största tonårsblogg med 200 000 läsare per vecka och dessutom ”400 000 följare på Instagram, 30 000 följare på min Snapchat varje dag samt en YouTube-kanal med 80 000 följare och 17,5 miljoner visningar av mina filmer.”

Jag är intresserad av vilket pris en människa betalar för en sån offentlighet. Särskilt ett barn. Ett ganska högt pris, visar det sig. Förvisso, skriver Nellie Berntsson, har framgångarna i sociala medier bekostat hennes elitsatsning som ryttare. Men efter fem skolbyten under högstadiet valde hon att undkomma den mobbning hon överallt utsattes för, genom att istället börja studera på distans. Hon slapp tystnaden, tisslandet i korridoren, spottloskorna på skåpsdörren, glåpord och lappar med ord som hora och äckelfitta. Men inte hatet i de sociala mediernas kommentarfält. Och kanske inte heller ensamheten. I slutet av sin bok skriver hon att ”/d/et där med vänskap har aldrig riktigt funkat för mig. … Om jag ska beskriva min kompissituation idag? Det är en riktig lightversion. Jag har nämligen inga vänner.”

Varför?

Det är lätt att sitta med de här böckerna i knäet och bekymra sig. Ja, faktiskt också att vilja utbrista något i stil med men vad är detta för liv? Varför? Vad betyder det att leva sitt liv på en scen? Vad betyder det att vänskap reduceras (om det nu är rätt ord) till relationer mellan främlingar: mellan den som lyssnar och den som talar, mellan den som tittar och den som blir tittad på? Vad är det som händer när en förkrossad Therese Lindgren ser in i kameran och säger "jag behöver er"? 

Det finns en dubbelhet. Nellie Berntsson skriver att hon vägrar låta sig knäckas. Och vänder just den förmågan till sin fördel. Hon är stark. Hon har bestämt sig för att vara lycklig. ”Låt folk prata om mig om de vill. Under tiden förändrar jag världen.” I videon ”Anders har gjort slut” växlar Therese Lindgren mellan den där hjärtskärande utsattheten, bönen om att någon ska finnas där, lyssna, använda kommentarsfältet för att trösta, och en känsla av förpliktelse: att följarna förväntar sig att det ska komma nya vloggar, att hon inte ska falla ihop och sluta. Det är som en rörelse. Kanske något så grundläggande mänskligt som att behöva andra och samtidigt behöva vara behövd.

Utmattning, depression och panikångest

Både Therese Lindgren och Nellie Berntsson förklarar bakgrunden till att de började blogga/vlogga med en sorts social oförmåga. Therese Lindgren var sjukskriven för bland annat utmattningssyndrom, depression och panikångest när hon startade sin youtube-kanal. Hon tog sig knappt ut genom dörren. Nellie Berntsson led, som nioåring, av svår stamning. Att blogga blev hennes sätt att kommunicera med omvärlden. Med avstamp i de egna svårigheterna och priset för att ha gjort sig själva till offentliga personer, skriver båda att om deras närvaro i sociala medier kunnat hjälpa en enda annan människa att må bra så har det varit värt det.
Jag kan inte bestämma mig för om jag tror dem.