Spaldingsgatan 15A i Johanneberg i Göteborg, för femton år sedan. Ett ljusgult flerfamiljshus och en steninfattad port med enkel glasdörr. Utanför den står Stina Wollter. Men hon kommer inte in, för till vänster om dörren sitter ett portlås som inte brukade finnas där när hon var en liten flicka.
Hon känner på dörren, som förblir låst. Och hon kan inte hålla tillbaka tårarna.
Medan hon står där och gråter dyker plötsligt en man upp på gatan. Han undrar vad som hänt och Stina berättar att hennes farmor bodde här. En gång i tiden.
– Jag vill bara känna lukten i trapphuset, snyftar hon.
– Vem var din farmor? undrar mannen.
Och det visar sig att farmor Elsa suttit barnvakt åt honom. För länge sedan. Mannen blir lite blank i ögonen, han med. Så de står där på gatan och kramar om varandra en stund. Sedan öppnar han porten.
– Och det luktade samma!
Stina Wollter får något i blicken igen, där hon sitter på en låg bänk i Uppsala konstnärsklubbs galleri. Livet har stundtals gått hårt åt henne. Föräldrarnas separation, oräkneliga flyttar, destruktiva förhållanden. Och så systern Ylva, som miste livet alldeles för tidigt. Under många år skavde livet och gjorde rätt så ont.
– Men farmor var ett av trygghetsmonumenten i min tillvaro. Jag gick in i trapphuset och det luktade samma och det kändes precis som om hon skulle öppna dörren och ropa på mig. Det var en otroligt djup ankring som vaknade i mig. Hundraprocentigt positiv, ingen rädsla som låg och darrade, bara alldeles tryggt. Och i munnen fick jag en smak … Hon gjorde en slags välling som hon slog igenom ett durkslag och det var bara som att dricka skummig himmel.
Utanför galleriets fönster faller skymningen. Härinne hänger Stinas senaste utställning, en blandning av fotografi och narrativt måleri i akryl. Den mest iögonfallande målningen är hög och har formen av ett mörkt valv. Inuti det: ett självporträtt där Stina dansar, klädd i underkläder och mockasiner. Verket fångar ett fullkomligt livsavgörande ögonblick – vi ska återkomma till varför.
På det schackrutiga golvet har Stina placerat sina vinröda Dr Martens-kängor, bredbent grundade. Hennes röst är varm och hes och raspig, precis som pappa Svens. Håret är en härva av vildvuxna lockar och mitt i trasslet, under en tjock pannlugg, vilar ett mjukt och vinterblekt femtioettårigt ansiktet. Fast med ett barns blick: intensiv, road, bräcklig och full i fan.
Konstnärskapet är Stinas yrke och identitet. Radiokarriären ett framgångsrikt parallellspår – i 23 år har hennes röst hörts i olika SR-produktioner. Och så finns musiken, en verksamhet i sin linda, och förstås det feministiska engagemanget. Men begreppet mångsysslare får henne att sparka tvärt bakut.
– Det är något som faktiskt känns förminskande med det där ordet.
I dag är det dock många som inte känner Stina vare sig genom konsten eller radion, utan via ett helt annat uttryck: dansen.
Mätt i Instagram-tid har det, när vi ses, gått 28 veckor sedan hon publicerade en kort videosnutt. En sen augustikväll på landet, ett diskberg hon inte orkade ta itu med. I stället filmade hon sig själv när hon tog några improviserade danssteg. Iklädd vinröda trosor, bh och mockasiner och precis den kropp hon befann sig i. En femtioårig kropp som fött två barn.
Där startade någonting storslaget. Klippet genererade en medial strid eftersom det visades i Malou efter tio i TV4, där bloggaren Katrin Zytomierska tilläts kommentera Stinas dans och kropp på ett nedlåtande sätt. Stina tog illa vid sig. Av det elaka som sades och kanske mest av känslan av att ha använts i fel sammanhang.
Men ur detta vaknade någonting som kan beskrivas som en kroppspositivistisk folkrörelse. Följarna och fansen strömmade till och slöt helhjärtat upp till Stinas försvar.
– Jag kände mig fullkomligt omfamnad. På något sätt blev det tydligt i och med den här filmen, att det är orimligt att hata på någon som bara är naken och glad och dansar.
Det stora stödet fick henne att våga fortsätta publicera fler bilder, filmer och texter om vad en kropp är. Om vem som har rätt att få synas, vad som kan få anses vara vackert. Som raderna hon nyligen publicerade ihop med en svartvit, suddig bild på sin mage och sina till hälften dolda bröst:
”Tänk att det fanns en tid då jag trodde att jag – och min kropp – bara kunde vara så otroligt få och begränsande saker som till exempel ålder, kön och ’snygg’. Det fanns en tid. Den är inte längre.”
I hennes Instagram-flöde har det bildats en rörelse, en gemenskap av människor som slåss för rätten att slippa skämmas för sitt utseende. Kvinnor hör dagligen av sig, berättar hur hon får dem att orka gå upp på morgonen. Många vittnar om hur de efter decennier av självförakt äntligen kan se sig själva i spegeln och tycka att det de ser, är vackert. I den lilla gästboken på galleriet har en kvinna skrivit: ”Du är så viktig, för mig och för hela jävla världen”. En annan skriver: ”Du rör och berör mig. Jag är alldeles tagen.”
Stina föddes i Stockholm där hon bodde med pappa Sven Wollter, mamma Annie Jenhoff, storasyster Ylva och två halvsyskon under sina första år i livet. Efter föräldrarnas separation flyttade hon till Östersund och därefter till Uppsala med sin mamma.
– Det var hemska vårdnadstvister. Pappa kämpade för vårdnaden men han fick den inte.
När Stina var tolv år flyttade hon och Ylva till pappa i Göteborg, på eget initiativ. Där bodde hon till dess att hon flyttade till Finland för att läsa på konstskola. Sedan Alingsås, Göteborg, Vindelgransele i Västerbotten. Till sist landade hon i Uppsala, lät rötterna gro. Det är hit hon hör nu, här finns hemmet och ateljén och brevbäraren Micke, som hon lever ihop med sedan 21 år tillbaka.
Men Göteborg är också hemma. Där fanns bland annat pappa Sven och farmor Elsa när hon var barn. Och teaterns korridorer och loger och kulisser: ett äventyr för skådespelarnas sjuttiotalsbarn som ”lämnades lite så där vind för våg”.
– Vi sprang omkring och lekte och gick vilse under repetitionerna. Det var vår barndom. Som flicka satt jag i knäet på alla de där gamla hjältarna: Göran Stangertz, Folke Hjort, Kent Andersson. Jag tvekade aldrig över att vara med i På spåret med Kent Andersson, det var bara härligt och nostalgiskt.
Att tävla tillsammans med Sven Wollter, däremot, tog emot och dröjde länge.
– Att sätta mig med farsan i den där trånga buren, inte en chans! Just då ville jag inte stärka identiteten av att vara kändisbarn. Det gjorde vi först flera år senare. Då hade jag gått i terapi för 37 000 spänn och var redo, haha. Då kändes det okej.
Det var i Göteborg som Stina fann sitt konstnärskap. Och det var här systern Ylvas anorexi blev allvarlig på riktigt.
– Ylva blev sjuk när hon var tolv år, jag tio. När vi flyttade till pappa var det redan i full gång, säger hon.
Ylva blev aldrig frisk. Bara några dagar innan hon skulle fylla trettio år drog hon sitt sista andetag. Då hade hon varit sjuk i anorexi i sjutton år och vägde nästan ingenting. Stina hade målat hennes kista. Som ett farväl, en sista gest. På begravningen lade hon handen på kistlocket och lovade att hon skulle älska och dansa och sjunga och äta. För Ylva.
– För hon fick aldrig det. Det var det hon förvägrade sig själv som anorektiker. Så jag lovade henne att leva och vara, fullt ut. Men det tog tid för samhället är inte byggt för att en kvinna ska få känna sig trygg i sin kropp. Så när jag nu verkligen blommar är det någonting som borrat sig upp genom väldigt mycket jordmån, under flera decennier. Det har varit en kamp.
Nu, i galleriet, drar hon paralleller till det gamla trädet ute på gården. Det som stått där länge, med djupa rötter och grova knölar och skrovlig yta. Ett träd som vi tänker på som kraftfullt och intressant, kanske undrar hur länge det stått där eller vad det sett.
– Varför kan vi inte se så på människor? Varför kan vi inte tänka: hur känns du för mig? Känner jag mig trygg med dig, hur rör du dig, vad händer inuti dig? Nej, du är bara en kropp som är fin eller ful. Det är egentligen absurt hur vi beter oss i mänskliga möten. Tänk om vi kunde uppleva varandra för det vi är och utstrålar i stället för hur vi ser ut.
Under många år skylde hon sig, skämdes, lade instinktivt högerarmen över magen och bröstet för att dölja. Så om någon skriver en elak kommentar om hennes kropp kan det hugga till. Som en gammal ryckning av smärta från förr. Men då drar hon ett djupt andetag, svarar någonting vänligt avdramatiserande och blockerar sedan personen. Hon beskriver det som rent terapeutiskt, ett förändringsarbete. Hon, som haft en del hårda år, tänker nu bygga livet så att det blir skräddarsytt för just henne och inte skaver något mer. Hon har till och med slutat ha dödsångest, för det känns som att hon åstadkommer någonting meningsfullt.
– Jag tänker fortsätta att vara konstnär och fortsätta att prata med människor. Jag tänker sjunga och dansa och skriva böcker och sedan tänker jag dö. Och förhoppningsvis kommer mina barn att lägga handen på mitt kistlock och verkligen ha känt sin mamma. Och känna att jag dansade upp en plats på jorden där det blev lite bättre för dem och deras ungar att vara.
