Badabongas, tissar, tuttar, brön. När de kommer förändras något för alltid, vad man än kallar dem. För Stina Stoor innebar brösten ett nytt sätt att förhålla sig till livet. Plötsligt kunde hon inte leka, var tvungen att bli kvinna fast hon inte ville, insåg att de smarta tjejerna på tv aldrig hade stora bröst som hon. Det blev början till en spricka mellan henne och hemorten, pappan, det norrländska och barndomen.
När jag recenserade Stina Stoors sommarprat för fem månader sedan önskade jag att hon också skulle få ett vinterprat, och tack och lov fick hon det.Hon har en osviklig förmåga att tålmodigt väva ihop scener och betraktelser så att stegen mellan brösten i femman, julklappar och pappans demens känns glasklara när sista pusselbiten är lagd.
Den röda tråden är orden, hur de lever kvar i en som ett ofrånkomligt arv. "Vissa meningar är som vägar man kört så många gånger att varenda sväng sitter i. De kör sig själva – om man inte sätter sig emot", säger Stoor.
Hon har också en av de bäst kurerade låtlistorna. Så om du lyssnar på hennes vinterprat som podcast, se till att lyssna med musiken.
