Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Stina Oscarson: Vad hände med mina ord?

Förra radioteaterchefens självbiografiska essä borrar sig in i Sinziana Ravinis hjärta.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Genre: Essä
Författare: Stina Oscarson
Titel: Inte en berättelse
Förlag: Atlas förlag

Det var länge sen jag läste en filosofisk essä som borrade sig som borrade sig så långt djupt i hjärtat som Stina Oscarsons Inte en berättelse. Den börjar mycket stämningsfullt, på Västerbron. Hon funderar över hänglåsens symboliska existens. Riktig kärlek har väl inget med hänglås att göra? Och varför har man satt de extra höga räcken för att förhindra folk från att hoppa? Vill man hoppa, kan man ju alltid gå någon annanstans. Ja, så fungerar det svenska samhället. Politikerna försöker finna tekniska lösningar på existentiella problem. 

Oscarson funderar vidare på vad det innebär att vara intellektuell. Den dag hon klev in på Radiohuset, trodde hon att hon skulle vara fri att säga och skriva vad hon ville. Men så blev hon snabbt förvandlad till ett varumärke och ordens kraft minskade i styrka. Jag blir genast provocerad av denna defaitistiska hållning till intelligentians makt, men jag tänker, att hon har säkert goda skäl för att skriva så och läser vidare. 

Färd genom barndomen

Oscarson tar oss nu på en färd genom barndomens idealistiska ansatser att bygga en ny värld. Hennes vilja att åka till Amerika för att tala med presidenten, någon som har makt att förändra världen. Hon bygger ett litet flygplansliknande leksak, och när det rasar, en båt, och när även den går sönder, så försöker hon gräva ett djupt hål, eftersom jorden är trots allt rund. 

Verkligheten kommer snabbt ikapp henne, men det är först 30 år senare, som den stora desillusionen kommer när hon från en överordnad får höra: "Man kan inte vara chef på Sveriges Radio om man blottar sin svaghet offentligt på det sätt som du har gjort. Anorexia är ett tecken på svaghet, och en sådan svaghet går emot Sveriges Radios varumärke."

Var anorexian en ursäkt för att hon ansågs politisk obekväm? Man kan bara spekulera. Facket förhandlar fram ett avgångsvederlag, på över en årslön. Men när allt är klart, så står det på kontraktet att det skall råda sekretess på alla omständigheter som lett fram till att hon sagt upp sig. Hon vägrar att skriva på och lyckas förvånansvärt nog behålla både avgångsvederlaget och yttrandefriheten.

Samhällets orättvisor

Oscarson berättar vidare om samhällets både synliga och osynliga orättvisor. Bankers ovilja att informera sina kunder om huruvida deras pengar bidrar till att producera vapen, kärnkraft eller miljöskadlig verksamhet, kulturpolitikens oreflekterade satsningar som lägger ner projekt lika snabbt som de kommer på dem, som till exempel barnkulturpalatset på Riddarholmen, varumärkesstänkandet kring Visit Sweden, eller folks ovilja att engagera sig i samhällsfrågor eller helt enkelt vara obekväma. 

Vem är den stora boven i dramat? Den ekonomiska tillväxten som kräver att allt går att sälja och köpa. Det är den som gör att man inte vill göra skillnad på vapen, blommade äppelträd, kaffebryggare, olja eller yttrandefrihet. Men detta bygger på rädsla. Folks rädsla att förlora sina jobb, ha valt fel pensionsbolag, eller att någon ska bryta sig in i deras bostäder. För som Aung San Suu Kyi säger: "Det är inte makt som korrumperar ett samhälle. Det är rädsla." 

Är bildning farligt?

Den stora frågan är huruvida ekonomisk tillväxt överhuvudtaget är förenligt med bildning och demokrati. För ett bildat folk skulle ju kunna hota systemet. Om alla stannade upp och tänkte, ja, då skulle hela systemet kollapsa. Men det har vi inte tid med. Oscarsons retoriska grepp är genialiska, som när hon jämför kapitalismen med en husvagn utan förare, där vi likt Musse Pigg & co helt plötsligt frågar oss: Men vem kör egentligen?

Men låt mig återkomma till den inledande problematiken. Oscarson skriver: "Om man vill påverka samhället måste man vara ett namn. Men så snart man skapat sig ett namn förvandlas man till varumärke och blir en del av den rådande berättelsen." Jag håller inte med. Hela hennes bok bevisar motsatsen. Om det är något Oscarson lyckats med så är det att stå emot de rådande berättelserna, och skriva en berättelse som blickar både inåt och utåt. Hennes berättelse sticker ut på alla möjliga tänkbara sätt.

Tror inte på ordens kraft

Någon gång måste vi lägga varumärkestänkandet bakom oss, fixeringen vid förpackningen och faktiskt titta på innehållet. Det sorgliga med Oscarsons berättelse är att hon inte verkar tro på kraften i sina egna ord. Hänger detta ihop med vänsterns självuppfyllande profetior, som säger att kapitalet alltid äter motstånd? Det dåliga självförtroendet och defaitismen? I så fall är det kanske dags att göra upp med denna ideologiska pessimism och slå ett slag för den samhällsförändrande berättelsekonsten.  

För som hon själv skriver mot slutet: "Utan berättelser hade inte pyramiderna kunnat byggas, terrorism hade inte existerat, staten hade inte kunnat driva in skatt eller domstolar utfärda domar." 

Vi kanske har kommit till en punkt där vi behöver en narratologisk analys av våra politiska berättelser, som kan sätta fokus på hur. Hur berättar vi när vi berättar? Inger vi hopp, eller inte? Hittar vi lösningar, eller har vi fastnat i problemen? 

Jag skulle vilja säga att Oscarson gör både och. Det är där hela hennes charm sitter, och det är det som gör att man verkligen vill följa hennes strapatsrika kamp mot väderkvarnarna.