En ny bok om gamla Hollywoodstjärnor? Visst, pitcha den idén på nästa branschträff ... Nu behövde Stig Björkman knappast smörja förläggare, med sin bredd och kunskap är han känd som en av våra yppersta filmessäister. Frågan är snarare motivet. Och varför just nu, när all världens filmfakta finns ett musklick bort?
Drivkraften till Some Americans uttrycker Björkman med två ord: beundran och lust. De fjorton skådespelare som porträtteras har fascinerat honom hela livet. Flera av dem var - få lever ännu - inte bara stora aktörer utan också egensinniga radikaler. De utmanade Hollywoods fabrikslogik och fick ofta betala dyrt. En ytterligare grund för boken, som Björkman klädsamt nog inte nämner, är att han som få filmskribenter har blick för skådespelarkonsten. Some Americans är i porträttformat en analys av det levande material som utgör en bra film, närmare bestämt skådespelarnas prestationer och hur de påverkar publikens känslor.
Somliga namn är förväntade (James Dean, Lauren Bacall). Andra måste inte ens en filmnörd kunna placera (Robert Walker, Gene Tierney). Stig Björkman visar hur de förutom lyskraft haft ett speciellt förhållande till filmkameran. För vissa, som James Dean, liknar det en kärleksrelation. För andra, som Montgomery Clift, var kameran snarare spegel för det liv som levts.
Efter allt som skrivits om Hollywoods odödliga är det sympatiskt med en inkännande bok som lågmält framställer skådespelarna som intelligenta, inspirerande konstnärer av kött och blod. Starkast lyser porträtten av kvinnorna: Bette Davis, som inte ens drömfabriken kunde tygla, den mångsidiga Barbara Stanwyck. Björkman visar deras storheter genom att peka på scener - titta här, missa inte! Som Gena Rowlands, vars skådespelarkonst han zoomar in strax över näsroten: se rynkan i pannan, som ett magiskt paustecken. En sådan not säger mer än en box med extramaterial.
