I den norska bilderbokskonstnären Stian Holes Morkels alfabet förvandlas en åker till ett stort ark att skriva meddelanden på. En dag hittar Anna den första lappen, ”trädd på ett fruset halmstrå”. Den lyder kort och gott: ”Hej!”.
Det dyker upp fler lappar. De berättar om flyttfåglarna som är på väg att ge sig av: ”Lövsångarna har rest.” ”Tornseglarna också”.
Anna svarar, på lapparnas baksida. ”Vem är du?”. Och senare, när hon skymtat en pojke som går över åkern, ”Jag har sett dig!”.
Jag har sett dig. Så kan själva essensen av en begynnande relation sammanfattas. I nästa stund anropar Morkel, som pojken heter, Anna från sin trädkoja. Hon har spårat honom dit i nysnön, och där, djupt in i skogen, högt upp i trädets topp kommer de att tillbringa många jublande eftermiddagar. Även trädstammen är en sorts skrivyta. Morkel samlar på ord. Anna ger honom ännu fler, som myskoxe och gåshud, som måne och mod.
De är klasskamrater. Men Morkel går inte i skolan. Han är inte bra på någonting, säger han när Anna frågar. Men hon ger sig inte: ”Och mer då?” och det visar sig vara mycket. Som var fiskgjusen har sitt bo, varför sädesärlan vippar med sin stjärt, hur Annas alfabet lyder. Han har också hört en stare gläfsa som en hund och gråta som en baby. Det säger han apropå Annas försäkran om att hon inte tror på allt som sägs om Morkels pappa och att det inte behövs mycket för att man ska bli en tjuv.
I Morkels alfabet formar sig fåglar till bokstäver och en åkerlapp blir en papperslapp. En dag måste Anna använda hela åkern för att i snön stega upp ett enda jättestort ord, synligt bara ur fågelperspektiv, ett förtvivlat utrop: ”KOM!”
Det är när de sista gässen flyttat och även Morkel försvunnit. Anna sörjer och längtar och till sist, långt senare, när koltrasten återvänt, får hon äntligen svar. En karta med ett blått kryss.
Morkels alfabet är en gripande, vacker, ömsom romantisk, ömsom surrealistisk berättelse. Ett spel mellan ljus och mörker, varmt och kallt, nära och långt borta. Det är en erinran om vad detta att se en annan människa innebär och om allt det som kan gömma sig bakom det mest uppenbara. Relationen mellan Anna och Morkel växer fram i växelverkan mellan bild och text och det finns effekter både i språket och i bilderna som ruckar och bråkar med det vi kanske inte så ofta funderar över. Som vilket håll som är hem för en flyttfågel.
Bilderna bär Holes signum: en sorts digitala collage. Ett klipp- och klistrande i datorn där bild läggs på bild på bild, och varje skarv suddas ut tills en ny bild framträder. I en intervju har Hole berättat att till och med bilderbokskaraktärernas ansikten är sammanfogade av många olika fotografier, en liten bit från någon här, en liten bit från någon annan där. På så vis ser de både fotografiskt realistiska och målade ut.
I Morkels alfabet spelar Hole hela tiden med perspektiven. Han zoomar in och ut, ibland välver sig trädtoppar och himmel över läsaren, någonstans långt, långt där uppe finns kojan, Morkel, ett fågelsträck, en hänryckt atmosfär i vilken ett vintrigt växthus kan förväntas flyga iväg. Ibland ser vi ner på marken och människorna från någonstans långt uppe. Det är då vi befinner oss uppe bland molnen, kanske tillsammans med Annas döda mamma som Hole tidigare skrivit om i Annas himmel.
Där uppe kan vi läsa Annas mödosamt uppstegade jättelika ”KOM!” i åkerns snö. Det är också då vi kan möta Morkels och Annas mjuka blickar när de utsträckta på marken i en glänta följer några fågelungars lek bland just utspruckna löv.
Stian Hole har på bara ett decennium – det här är hans sjätte bilderbok sedan debuten med Den gamle mannen och valen 2005 – etablerat sig som en av Nordens främsta bilderbokskonstnärer. Och precis som han låter Anna konstatera i nya boken, att varje människa har ett eget alfabet och att det kan ta lång tid att tyda bokstäverna, klarnar för varje bok hans eget alfabet – de unika bilderna, den konstnärliga relationen mellan bild och text och textens innerliga omsorg om sina barn. Och för oss svenska läsare bidrar dessutom Barbro Lagerrens fina översättningar ytterligare till upplevelsen av att få ta del av ett helt sjusärdeles litterärt universum.
