Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Stewe Claeson | Den tjugotredje dikten

Stewe Claeson skriver för dem som vill läsa långsamt, konstaterar Johan Werkmäster.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Stewe Claeson | Den tjugotredje dikten

Norstedts

Stewe Claesons prosa är pregnant och glasklar samtidigt som den ofta präglas av ett starkt vemod, en förundran över livet och dess brist på mening och mål. Därmed inte sagt att det är vare sig glädjelöst eller meningslöst att leva. Det är det inte. Men livet är som det är. Författaren har ett sällsynt välutvecklat sinne för vardagens inneboende dramatik. Skenbart betydelselösa händelser sätter plötsligt trygghet och invanda föreställningar i gungning.

”Allt som händer när ingenting händer.” Så lyder en typisk kapitelrubrik i Claesons nya roman Den tjugotredje dikten, som utspelar sig under sommarhalvåret 2010 i Västerdalarna i ett avfolkningssamhälle som liknar Malung.

Krister Hermansson och hans hustru Siv har drygt ett decennium kvar till pensionen. Hon är sjukskriven för ledbesvär. Han är deltidsarbetslös men ska jobba ytterligare några månader ett par, tre dagar i veckan för det som fordom kallades Postverket. Hur det ska gå sen vet de inte. Möjligtvis tvingas de flytta till annan ort. Men så värst mycket närmare barnen lär väl Krister och Siv inte komma. Dottern studerar i Lund och sonen har bosatt sig i Australien.

Vad är det som händer? Kanske är det inte bara yrkesåren som avvecklas, kanske avvecklas själva livet. Sånt funderar Krister kring när han beger sig till den nedlagda sågen för att i ensamhet filosofera om livet.

Men en dag får han sällskap där av en gubbe i hans egen ålder, änklingen Flisa Erik. Det är väl inte direkt ljuv musik som uppstår men åtminstone en nära och oväntad vänskap, vilken till stor del växer fram ur överraskande samtal om dikter av döda norska och kinesiska poeter.

Action är det inte. Tempot är lågt. Men snart sagt varje formulering är inte bara tänkvärd utan också klingande vacker. Stewe Claeson skriver för dem som vill läsa långsamt.