Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Steve Sem-Sandberg | De fattiga i Łódź

I De fattiga i Łódź skriver Steve Sem-Sandberg om det judiska gettot i den polska staden Łódź. När berättelsen är slut är alla hjältar döda, ändå är romanen uthärdlig och nästan underhållande, konstaterar en lätt chockerad Kajsa Öberg Lindsten.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

8 september 1939 intog tyskarna den polska staden Łódź. Stadens judiska befolkning förpassades till ett slutet getto i utkanten av staden. Där trängdes några hundra tusen invånare, plågade av tvångsarbete, övergrepp, sjukdomar och svält. Snart började deporteringarna till dödslägren. Först av gamla, sjuka och arbetsoförmögna. Sedan av alla barn under tio. Och slutligen av alla.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Steve Sem-Sandbergs nya dokumentär­roman De fattiga i Łódź handlar om livet i gettot. Händelser och människor har han hämtat ur den Gettokrönika som sammanställdes av de anställda vid gettots arkivavdelning. Från januari 1941 och fram till juli 1944, en månad innan gettots upplösning, insamlade de inte bara statistiska uppgifter om befolkning utan skrev också detaljerade beskrivningar av livet i gettot och berättelser om männi­skorna som levde där. 2007 utgavs i Tyskland hela denna 3 000 sidor långa krönika, som mirakulöst nog bevarats.

Lätt chockerad upptäcker jag att romanen är uthärdlig och nästan underhållande.

När jag gick i skolan på 60-talet var Förintelsen outhärdliga bilder av utmärglade, främmande kroppar med stora ögon som tittade på oss ur historiens djup. Och ändå var barnen i min klass födda endast åtta år efter Förintelsen.

Dessa bilder har sedan kompletterats av en sakta framsipprande ström av gripande litterära vittnesbörd, präglade av det självupplevdas sanning: Anne Frank, Primo Levi, Zenia Larsson, Cordelia Edvardson, Jerzy Einhorn …

Men Sem-Sandbergs dokumentärroman är inte självbiografisk. Därför blir den mind­re känslostark, men lättare att uthärda. Författaren tar oss med till det förgångna. När berättelsen är slut är alla hjältar döda. Både vi och han kan återvända till vår egen verklighet. Omskakade och tankfulla, men oskadda.

Boken är en kollektivroman. Författaren presenterar oss för så många människor i gettot som han bara hinner med. Vi får inte veta allt om deras liv. Men vi kan minnas dem som levande människor och inte bara som främmande, utmärglade kroppar.

Där är de hungriga barnhemsbarnen, som under det första året i gettot ännu leker på gården och får något slags elementär omvårdnad av sina sköterskor. För att sedan bli barnarbetare eller mördas.

Där är Chaim Rumkowski, den vithårige entreprenören och barnhemsföreståndaren som tyskarna gjort till enväldig chef för gettots judiska ”självstyre”. Han är en pedofil med organisatorisk talang och storhetsvansinne. Hans uppgift är att injaga skräck och förtröstan i gettobefolkningen, och få dem att samarbeta med sina egna bödlar.

Där är den självuppoffrande barnsköterskan som blandat samman undfallenhet och plikttrohet och därför aldrig lyckas skydda barnen.

Där är Adam, pojken som försöker rädda sin handikappade och galna syster. Och där är många fler, som tålmodigt försöker överleva. Eller som ger upp, och dör.

Men som i en skräcksaga eller Dickens­roman finns här också otåliga monster, som försöker överleva genom att utnyttja sina olyckskamrater. Rumkowskis svägerska lever som en prinsessa, med burfåglar, eleganta hattar, mottagningar och inbillade sjukdomar. En man med groteskt stor mage bedriver människohandel och svartabörs­affärer. Ett namnlöst och stumt barnhemsbarn avancerar till gettopolis. En angivare föder upp råttor och samlar buntar av utländsk valuta.

Får Förintelsen vara såhär litterär? funderar jag när vi dras in i de dokumentära figurernas drömmar och hallucinationer. Och en av bokens figurer svarar mig omedelbart:

”Det finns helt enkelt inte tillräckligt många levande kvar för att bära upp en hel verklighet.”Pojken Adam blir ensam kvar när gettot har tömts. Han ligger i en källarhåla och kan inte längre värja sig mot de dödas röster. Efter att ha överlevt fyra års fasor tappar han fotfästet.

Kanske handlar Steve Sem-Sandbergs roman om att tappa fotfästet. Ämnet är så skrämmande att man behöver en roman för att stå ut med det. Eller för att själv återfå fotfästet.

Romanen är mänsklig, lättläst och ­poetisk. Trots att varje historia i den har ett olyckligt slut och varje levnadsöde i den är en tragedi.

Gettot i Łódź är ett diktatoriskt arbetsläger, extremt väl avskärmat från yttervärlden. Där förekommer inga väpnade uppror. Men när gettoteatern stängts och alla musikinstrument beslagtagits spelas det plötsligt satirisk dockteater på en fabriksgård. I Gettots arkiv skriver krönikörerna sin historia åt eftervärlden. Och i källaren under dem sitter flickan Vera och renskriver referat av förbjudna radiosändningar som avlyssnats i smyg, och som hon gömmer i arkivets böcker.

På något besynnerligt vis känns detta som en tröst.

Men de människor som utplånats kan bara återuppstå i de levandes berättelser. Så är det med våra egna släkthistorier, som överförs från generation till generation och får oss att dra slutsatser om vilka vi själva kan tänkas vara. Även om fakta har kryddats med såväl berättarens som åhörarnas fantasier och förhoppningar.

Sem-Sandberg berättar historier om dem som kanske inte efterlämnat någon som kan, vill eller vågar berätta om dem. Han befriar dem ur historieböckernas offerkollektiv och stoppar in dem i en berättelse att läsa och minnas. Inte som en läxa, utan som något att bära med sig som en del i den historia som formar bilden av oss själva. Precis som släkthistorierna gör. Det är minnen som kan smälta samman med och tydliggöra våra egna erfarenheter.

Det hemskaste i hela boken är inte beskrivningar av tortyr och mord, utan de autentiska dokumenten. Maktens språk. ”Tänk logiskt!”uppmanar juderådets ordförande sitt folk 4 september 1942, när han skall övertala dem att frivilligt lämna ifrån sig alla barn under tio år till bödlarna. Det han säger låter så modernt att det inte kan förpassas till historien.