Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Stephen Hawking var brittisk fysiker och författare. Hans sista, postumt utgivna bok kommer nu översatt till svenska. Bild: Matt Dunham

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Stephen Hawking svarar inte på de stora frågorna

I våras avled den världsberömde fysikern Stephen Hawking. Under slutet av sitt liv arbetade han med en bok om livets stora frågor – en bok som hans förlag nu färdigställt.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Stephen Hawking

Korta svar på stora frågor

Mondial

Översättning: Helena Granström

Fysiklektorn var allvarlig och kärv. Han hade ett motto som han brukade upprepa:

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Tro inte att den matematiska fysiken kan ge er några slutgiltiga svar. Nej, fysiken kan bara skapa modeller och teorier som fungerar, som hjälper oss att förutsäga hur världen uppför sig. Allt annat måste vi lämna till filosofin och religionen.

Jag kan inte låta bli att tänka på min gamla fysiklärare när jag läser Stephen Hawkings sista bok, den postumt utgivna Korta svar på stora frågor. Den ödmjukhet som min lärare gav uttryck för var inget för Stephen Hawking. Nej, han valde en helt annan väg. Han var övertygad om att vetenskapen en dag skulle kunna svara på allt, till och med på frågan om guds existens.

Korta svar på stora frågor är alltså Stephen Hawkings försök att närma sig tio av mänsklighetens största frågeställningar. Han skriver om gud, om svarta hål, om livets ursprung och om möjligheten att se in i framtiden. Det är underhållande och välformulerat – Stephen Hawking var en god stilist med glimten i ögat – men tyvärr inte särskilt klargörande. När jag efter ett par timmar slår ihop hans korta bok står jag fortfarande på min fysiklärares sida. Jag har helt enkelt inte fått de svar som bokens titel utlovar. Frågan är om jag har blivit särskilt mycket klokare överhuvudtaget.

Jag tror att det grundläggande problemet är detta: Med hjälp av matematiska modeller kan den teoretiska och experimentella fysiken närma sig fenomen långt bortom vår normala fattningsförmåga. Men när det matematiska språket ska överföras till det vardagliga språket kollapsar allt likt en enorm stjärna som faller samman av sin egen gravitation och bildar ett svart hål. Kvar blir en närmast obegriplig sammansättning av ord.

Lyssna bara på detta: ”När vi rör oss tillbaka i tiden i riktning mot Big Bang, blir universum mindre och mindre, till dess att hela universum är så litet att det i praktiken är ett enda infinitesimalt litet, infinitesimalt tätt svart hål. Och precis som de svarta hål som idag svävar omkring ute i rymden, föreskriver naturlagarna någonting synnerligen märkligt. De säger oss att tiden måste upphöra också här. Det är omöjligt att nå fram till en tid före Big Bang, för det fanns ingen tid före Big Bang.”

Det låter ju onekligen intressant. Men betyder det någonting?

Nej, jag tror tyvärr inte det. Våra sinnen är inte skapade för att greppa bilden av universum som ett oändligt litet och oändligt sammanpressat svart hål. Vi kan inte förstå en ”situation” före tidens uppkomst. Lika lite som vi kan förstå att universum uppstod ur ingenting, som Stephen Hawking skriver på ett annat ställe. I någon mån blir dessa ord lika undflyende som en gång religionens skapelseberättelser.

Missförstå mig nu inte. Det här är ingen kritik av den moderna fysiken som vetenskap. Nej, verkligen inte. Det är en kritik av Stephen Hawkings möjlighet att svara på de ”stora frågorna”. Det blir mystik. Eller om jag ska vara riktigt hård: nonsens.