Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Stephan Mendel-Enk | Meningen med jobbet

Meningen med jobbet är en putslustig humorsamling, skriver Elin Grelsson Almestad och hoppas att Stephan Mendel-Enk snarast tar sig ur den här djupa svackan.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Noveller

Noveller

Stephan Mendel-Enk

Meningen med jobbet

Natur & Kultur

Det är inte det lättaste att försöka utröna vad Meningen med jobbet är för slags bok. En samling humortexter om hur vi beter oss på jobbet för snarast tankarna till en samling vitsar, hittad under avdelningen ”humor” i bokhandeln, vars främsta syfte är att fungera som gå bort-present i stället för en blomma.

Men författaren är Stephan Mendel-Enk, som för tio år sedan debuterade med boken Med uppenbar känsla för stil – ett reportage om manlighet, en modern klassiker i den mediala genusdebatten. Det är samme Mendel-Enk som 2010 utkom med hyllade romanen Tre apor. Och förlaget är ingen firma som prånglar ut bruksböcker, utan välrenommerade Natur & Kultur.

Meningen med jobbet beskrivs således som en novellsamling. En samling skönlitterära skildringar från olika arbetsmiljöer låter onekligen intressant och heller är det inga problem att Mendel-Enk experimenterar med formen och tar hjälp av många av de kommunikationssätt som finns i dagens arbetsliv. Mailväxlingar, påminnelsebrev, frågespalter, rapporter och tips i form av listor är några av formerna som används. Men särskilt mycket berättande blir det inte.

I stället är Meningen med jobbet mer än någonting annat en putslustig humorsamling. Och då uppstår det stora problemet: det är inte särskilt roligt. I bästa fall plumpa höhö-skämt om ängsliga kulturjournalister som bryr sig om svåra konstgrejer som vanligt folk inte bryr sig om och VVS-akronymens fåniga förkortning. I sina sämsta stunder är det både sexism om en kvinnlig kollegas ”överarbetade underliv” och rasism om hantverkare som inte talar svenska och gängbråk i förorten.

Enda möjliga funktionen för den här anskrämliga samlingen är möjligen som avtackningspresent till en illa omtyckt chef, med förkärlek för sexistiska och rasistiska skämt. Själv hoppas jag att Stephan Mendel-Enk snarast tar sig ur den här djupa svackan.