Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bild: Dan Lepp

Stenmarck har mål och mening i sin show

I kölvattnen efter Magnus Ugglas rosade monolog Hallå! väljer nu också damfavoriten Martin Stenmarck att göra föreställning av sin livssmärta.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Show

Martin Stenmarck

Syskonkärlek – Räkna med bråk

Kajskjul 8

Bäst: Minispelningen på fem låtar efter föreställningen. Det blir fart på publiken!

Sämst: Multiinstrumentalisten Franz Bengtsson gör ett hästjobb, men elektroniska trummor och discobelysning förvandlar musiknumren till karaoke på Finlandsfärjan.

Publik: 287 ("Inte Stefan Andersson-fullt" som en servitris säger, men fullt)

Liksom Uggla har han anlitat en manusförfattare ur det tyngre svenska komiker-artilleriet, Kristoffer Appelquist; en snäppet folkligare parhäst än Martin Luuk som skrev Ugglas enmanspjäs, men så är formatet också krogshow, inte ett gästspel på Teater Galeasen eller Dramaten.

Show är vad man brukar kalla sin föreställning när man inte riktigt vet vad man har blandat ihop för någonting. Sju-åtta sånger, en standup-rutin om papayor, och ett flamländskt dansmedley på det? Solklar show! In i kajskjulet med dig!

Därför är det så befriande att monologen Syskonkärlek faktiskt har en riktning. Ämnet, hur det var för den blivande Ladies night-hjälten att växa upp i en familj med tolv barn och sammanlagt fem föräldrar, verkar inte på pappret borga för klockren förfestunderhållning; Appelqvist har dock byggt dramaturgin väl, och svängt till anekdoterna med humoristiska vändningar som emellanåt orsakar gott om fniss runt borden. 

Gestaltningen lämnar en del att önska

Martin Stenmarck är ingen stor skådespelare, det ska sägas, men han har en obestridlig karisma. I en show av det här slaget blir kombinationen lite olustig. Jag tittar, tittar och tittar, har en sjuklig lust att med blicken insupa varenda skrynkla i smilgropsregionen på den här vackra människan – som inte förmår väcka en enda känsla i mig.  Likt de förut så populära eldstads-dvd:erna tycks han brinna utan att för den delen avge någon värme.

Kanske är det därför lika bra att svärtan, oron och sorgen, allt det hjärtängsliga som bara anas i utkanterna av Martins historia, får stanna just där i periferin. För kan det inte göras bra, bör det rätteligen inte göras alls. En inställning jag önskar att fler av rikets showmakare tog till sig.