Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Spjut gör det rimligt att troll och skrymt finns, skriver Bella Stenberg.

Stefan Spjuts huvudpersoner lär återkomma

Den ödsliga naturen kommer fint fram i Stefan Spjuts nya bok Stalpi.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Genre: Roman
Författare: Stefan Spjut
Titel: Stalpi
Förlag: Albert Bonniers förlag
 

Efter en helikopterjakt över den snötäckta myren fångas den ovanligt stora vargen in och sövs ner. Genom snö och snörvel och granskog  drabbas fångstmännen snart av det övernaturliga. Samtidigt rymmer ett annat rovdjur, barnarövaren Lennart Brösth, från fängelset.

Tio år har gått sedan händelserna i Spjuts förra bok, Stallo. Stalo är i samisk mytologi en jätte, demon eller troll. Den engelska titeln The shapeshifters, hamnskiftarna, avslöjar också mycket. Stalpi är ett av de samiska språkens många ord för varg.

Spjut gör det rimligt att troll och skrymt finns. Ofta ser de ut som djur, de kan vara smarta eller naiva och framför allt bända sig in i folks medvetanden och kontrollera dem. Det drabbar Anders, en av vargfångarna. Han får ångest, minnesluckor och våldsamma utbrott. Han tappar bort sitt jag, styrd av en trollulv och en främmande kvinna.

Stalpi marknadsförs som en fristående berättelse, men personerna återkommer, och att ha läst Stallo underlättar. Här blir trolljägaren Susso en undflyende karaktär, inte bara för att hon dragit sig undan till ett eremitiskt liv i en enslig stuga. Hon är inte sig själv längre, efter det som hände, konstaterar hennes mamma. Roligare att läsa om är Sussos barndomsbästis Diana, smart, kompetent och överlevnadshungrig.
Tempot är högre men "gängkriget" bland trollen och deras ättlingar är rörigt. Det är svårt att känna med trollen från början och svårigheten att hålla isär alla gör det ännu svårare att bry sig om de olika falangerna. 

Språket har Stefan Spjut däremot god hand med, och det pratas även på norska och samiska. Den ödsliga naturen kommer fint fram, liksom vardagsdetaljer. Han tar tillvara att rockbandet Status Quo spelade i Kiruna för ett par år sedan – en symbol för ett oförändrat läge som står i bjärt kontrast mot både själva stadens nu- och framtid och den verklighet som kastats omkull för hans huvudpersoner. Som nog lär återkomma fler gånger.