Stefan Einhorns nya roman Änglarnas svar börjar platt och lite tillrättalagt. En son (?) som tömmer en skovel med jord över en gammal mans grav och en far som lovar sin dotter att äntligen berätta allt. Därtill ett språk som inte lyfter från vardagsfraserna; människor som blänger, ler lättade, är medvetna om riskerna, drar huvudet häftigt bakåt, lutar sig tillbaka när de ska berätta och får svar på de frågor som plågat dem.
Ändå lyckas romanen engagera. Texten består av sju monologer, den första från 1963, den sista från 1970, och beskriver parallellt ett antal människors försök att navigera mellan ont och gott, och en polskättad släkt som nästan helt förintades under andra världskriget. Den rör sig mellan gettot i Lodz, Stockholm och Israel. Den ställer frågor om svek, om försoning, om överlevnadsstrategier och om det extraordinära ansvar varje förälder har för sina barn.
Var och en av de sju personerna som berättar har sina val av handlingar att svara för. Vad är möjligt att rättfärdiga i den goda avsiktens namn? Har man rätt att offra sin nästa för att rädda sina barn? Finns det situationer där det är försvarbart att samarbeta med fienden? Vad händer med den människa som utan att göra motstånd ger upp en anhörig för att själv överleva?
Allt i texten strävar mot försoning; inte självklart förlåtelse, kanske inte heller alltid förståelse, men förlikning. En människas möjlighet att se tillvaron ur en annan människas perspektiv, och se att det fanns någon sorts logik i de val hon gjorde. Att det som blir ont i sina konsekvenser inte alltid måste vara ont i sina avsikter.
Båda Stefan Einhorns föräldrar överlevde förintelsen. Hans mamma, Nina, kom från det getto i Lodz som är romanens urscen. Och såväl fadern Jerzy som modern Nina skymtar också förbi i texten, men bara som i förbifarten.
Författaren understryker att detta är en roman, hämtad ur fantasins värld. Men att denna fantasi bygger på en fruktansvärd verklighet, går inte att tänka bort. Och även om jag i många olika sammanhang tycker att blodsband som länk till den personliga historien tenderar att ges överdrivna proportioner, så blir det i det här fallet, när det gestaltas i relation till försöken att utrota ett helt folk, begripligt. Det är en kedja av händelser som behöver berättas och de är på många sätt betydligt mer komplexa än den andra sidans ”jag lydde bara order”.
