Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/6

Stampe strör ut sin konst på gatorna i Göteborg

Konstnären Joakim Stampe lockar fram figurer ur berg och stenar i Göteborg och strör ut sina konstverk i staden. Karin Brygger följer hans spår genom Göteborg.

Jag tar spårvagnen till Guldheden för att börja en promenad i spåren på den göteborgske konstnären Joakim Stampes projekt Donation X eller Konsten att ge bort en gåva – konstverk som uppstår (och försvinner) i stadsmiljön. Donation X består av 138 konstverk, utströdda både i Göteborg och utomlands. Enkelt kan de beskrivas som figurer (i form av ansikten) vilka Stampe lockat fram ur deras gäckande skuggliv, ur deras innan. Ut ur berg, murar, väggar, stenar.

I motsats till klottrarens skrikande inskription i variationer på temat I was here manifesterar Stampes figurer inte sin identitet på ett invasivt sätt. Istället betraktar de oss förbipasserande med ett grundmurat lugn. I am here. När man väl hälsat bör man begrunda att de också har ett tillägg: but I’m not going to stay forever. Nå, hur så? Jo, redan i produktionsprocessen har Stampe införlivat en förgänglighetsprincip.

Gör konst av det offentliga rummet

Nu till bergväggen längs spåret. Ansiktena där. Jag går över gatan och tillbaka igen för att se dem ur olika perspektiv. Ansiktena betraktar mig medan jag betraktar gräset i vinden, kyrkokroppen som reser sig ovanför berget en bit bort. Det är på Guldheden konstnären är bosatt. Betyder det något? Kanske inte mer än att också han gått här många gånger och därför betraktat berget så noggrant att han lyckats se vilka som gömmer sig i det?

Stampe gör sålunda konst av det offentliga rummet, vilken sedan kan betraktas i samma allmänna rum. Men han arbetar inte i den mest upproriska gatukonstformen där konstnären/klottraren efterlämnar sina spår i stadsrummet med permanent färg. Att markera sin närvaro i vår gemensamma stadsmiljö på det sättet kan vara subversivt, men det är inte självklart att ett klotters illegala status gör den subversiv.

Naturligtvis är illegala klottrade identitetsmarkeringar (ofta) ännu subversiva; vi behöver mer än någonsin påminnas om stadens förmåga att skikta och avskilja sina invånare från både varandra och i från olika områden vilka delas in och upp utifrån förhärskande principer som klass och etnicitet. Men metoder för motstånd är, om inte förgängliga, så föränderliga, tänker jag. Vad är subversivt idag? Stampe?

Radikalt konstutövande

Stampe arbetar inte med vare sig uppror eller identitet. Inte heller med klass på något uppenbart sätt: hans Donationer finns på alla möjliga ställen. Jag skulle inte kalla Donation X för subversiv konst men det finns i Stampes förgänglighetsprincip ett radikalt motstånd. Ett motstånd mot den strömning i vårt samtida samhälle som söker det eviga livet, som prompt och nödvändigt ska ha oss att överleva allt, och helst hur länge som helst. Det är radikalt med en konst som inte är förälskad i evigheten. Jag tänker osökt på Christine Falkenlands fantastiska rader: "Du sjunger om det som inte förgås/allt förgås". 

Allt förgås. Stampe menar själv att 40-50 procent av hans donationer på just Guldheden sjunkit in eller försvunnit på annat naturligt sätt. Det är (idag) radikalt att kunna tänka sig att ta plats, men inte all plats. Stampe omfattar båda dessa principer. Han använder sig av vattenbaserad färg, och hans "konversationer" (det han själv kallar han dessa verk vilket understryker att han vill – och verkligen - står i dialog med materialet) är således som de flesta samtal inte möjliga att befästa i evigheten. De är inte (helt och hållet) huggna i sten…

Arbetar illegalt

Det slår mig att Donation X genomgående är präglat av ett både och.  Uppstå och försvinna. Dessutom arbetar Stampe illegalt när han skapar, men numera är han alltid i kontakt med polisen för att inte uppta deras resurser. Donation X gör ingrepp i det offentliga rummet, men i syfte att berika det och väcka tankar kring de områden som inte ägs av en privatperson.

Detta både och är kanske det som gör Donation X intressant. Det ställer betydligt fler frågor än det besvarar. Det förra en av konstens uppgifter – eller möjligheter - kan man kanske säga, men i takt med en ökad akademisering av konst tvingas konstnärer idag inte sällan redogöra för sin konst in absurdum; motivera och förklara den. Men konst gagnas sällan av förklaringar. Dessa riskerar i själva verket att försluta den form som är till för att öppna eller åskådliggöra. Tolkning är inte detsamma som att veta, eller definiera.

Viskar om liv i staden

Stampes verk definierar heller inte de platser de växer ut från. När jag lämnat Donation #69 och #71 för att gå vidare är jag varken störd eller mäktigt imponerad. Så är det faktiskt. Kanske är det ett omdöme så gott som något för en konst vars förutsättning är ett givet material som konstnären inte äger och ett verk som måste förbli tillräckligt neutralt för att inte väcka anstöt?

Hade verken varit gapiga eller framhävt sig själva mer hade den kommunikativa aspekten försvunnit. Och dessutom hade människor kanske klagat. Ändå: jag vill nog hellre ha dem där än inte. De viskar om de levande, om liv i staden, om att det pågår ett liv utanför det vanliga, förväntade. Det självklara är inte självklart. Den upptäckten kan lära oss mycket.

Skapar spänning

På Aschebergsgatan där jag söker upp Donation #138 och Donation #137 upplever jag ungefär detsamma. Jo, jag ser dem. De gör sitt till för att förändra, dekorera och skapa spänning, men jag älskar dem inte. Jag blir dock mycket tilltalad av #137 vars ansikte är mycket öppet och väl integrerat i stenens yta. Det verkar helt naturligt där det är och jag känner mig inte som en överlägsen betraktare, utan i lika hög grad betraktad själv.

Frågar ansiktet efter något? Jag går vidare, för att slippa svara. Jag orkar inte svara idag. Jag tänker att upplevelsen påminner mig om alla eu-migranter vars ansikten blickar på mig i vår stad. De har alla en fråga, brännande och viktig. "Kan du hjälpa mig? Vill du hjälpa mig?". Och visst vill jag hjälpa dem alla. Det är inte fair att påstå att jag känner mig maktlös, när den maktlöse står framför mig. Det är den vissheten jag rusar ifrån när jag går vidare.

Finns inga kvinnor?

#138 är en påbyggnad - eller en organisk överskrift - är kanske en bättre beskrivning av en skugga i berget som saneringsföretagen efterlämnat då klotter städats bort. Två män ihopkopplade. Vita skjortor, sammanlänkande hjärnor. Men när jag betraktar denna undrar jag för första gången varför Stampe främst verkar ägna sig åt att skapa (fram) MÄN? Eller gubbar? Finns det inga kvinnor i stadsmiljön? Inga gäckande kvinnliga skuggor att skaka fram?

Den politiska frågan som drivit Stampe till att formulera sin tidigare verksamhet att måla på stenar, väggar, murrar och klippor kunde man önskat sig en viss eftertanke av. Män avbildas på dagstidningar och som statyer. Kvinnor är alltjämt sämre representerade på hart när alla områden. Och nej, jag tycker inte att Stampes figurer är tillräckligt androgyna för att uppfattas som HEN. Inte ens de ansikten/figurer som är tämligen "omänskliga", som på Lasarettsgatan, tycker jag har en dragning åt det kvinnliga.

Upptäcker staden

Jag är besviken. På den aspekten. Men inte på den blandning av spänning, nöje och frustration jag upplever när jag under denna fredag promenerar runt för att söka liv i sten. Uppdraget förde mig till platser jag upptäckte med en ny nyfikenhet och en ny noggrannhet, som kvarteren runt Lasarettsgatan vars vindlande och skeva karaktär framstod på nytt.

Där tog det tid att hitta Donationen, men samma tid användes till att skärpa ögat och upptäcka att Göteborg bär på hemligheter. Som Drottning Kristinas jaktslott, vilket jag faktiskt glömt bort existerade.

Innan jag avslutar vill jag säga att jag i texten ägnat mig åt en så liten bråkdel av Stampes Donationer eller Konsten av ge bort en gåva att det känns viktigt att framhäva att det är ett stort projekt som inte bara utspelar sig i Göteborg. Stampe har mejslat fram sina ansikten också i Mexiko, Sydkorea, Kina, Danmark och Spetsbergen och Tyskland. Till dessa platser har Stampe bjudits in, och således målat legalt. Sluppit se sig över axeln efter polisen, som i Göteborg. Se dig nu själv om över axeln, innan det är försent.