Staffan Götestam (text)Louise Jacobsson (bild) | Magiska fingrar

Staffan Götestam barnboksdebuterar med tre separata historier som alla rör sig om att utforska trädgården på egen hand. Stina Nylén har läst.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

”Berättad i en magisk realistisk stil”, presenterar förlaget Staffan Götestams barnboksdebut Magiska fingrar.

Hur magisk realism ska definieras finns det olika meningar om, men om Götestams bok ska vara representativ för stilen är större delen av barnlitteraturen det också. En liten flicka som krymper och hälsar på i en myrstack, kliver in i ett träd och talar med lysmaskar eller kämpar mot elaka trollkarlar för att sedan oskadd återvända till mamma är typsituationer för genren. Det är ju en av sagans och barnlitteraturens byggstenar; vardag möter det övernaturliga, barnet är hjälte och rör sig självklart i båda världarna, och i bästa fall känns detta trovärdigt även för det läsande och lyssnande barnet.

ANNONS

Det här är en lite spretig berättelse, eller snarare tre separata sådana, avslutade historier som alla rör sig om att utforska trädgården på egen hand. Först verkar det finnas ett syfte att lära ut hur naturen fungerar i sagoform, men det faller när huvudpersonen får höra om en myrkung som härskat över stacken.

Den första berättelsen är en sorts remake av Frodo och Sam i Honmonstrets håla, den andra en variation av Alice i underlandet och i den tredje ekar det av Hans Alfredsons Varför är det så ont om Q? när möbler och byråer börjar smågräla och gnälla på varandra. Men lånen är trevliga och passar in i ramen; det som stör är att de ganska korta historierna innehåller alldeles för många inslag så att långa, rätt invecklade förklaringar måste trängas ihop på litet utrymme. Sommarstämningen som målas upp och känns trovärdig bryts också lite av att frukosten i det gröna innehåller rykande varm choklad, och varför koka knäck mitt i jordgubbstider? En grundlig korrekturläsning hade heller inte skadat.

ANNONS