Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Stadsteaterns version av Körsbärsträdgården faller på eget grepp

Körsbärsträdgården är bara en önskebild. Regissören Anja Suša håller Tjechovs pjäs så hårt att föreställningen på Göteborgs stadsteater faller på sitt eget formgrepp, tycker Lis Hellström Sveningson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Körsbärsträdgården
Göteborgs stadsteater
Av: Anton Tjechov. Regi: Anja Suša. Scenografi och kostym: Helga Bumsch. Med bland andra: Mia Höglund-Melin, Jennifer Amaka Pettersson, Ylva Olaison, Fredrik Evers, Simon J Berger, Hampus Hallberg, Sven-Åke Gustafsson, Emelie Strömberg, Bo Stenholm, Jesper Söderblom. Spelas till och med 13 maj.

Alla som ska iscensätta Anton Tjechovs Körsbärsträdgården står inför ett övergripande val: Hur ska själva trädgården gestaltas? Vad ska den representera? Ska det baxas in en massa träd på scenen, viftas med lite kvistar eller på något annat sätt bara antydas att här finns en märkvärdighet? Något av det mest intressanta i hela guvernementet, till och med omnämnt i uppslagsböckerna, enligt ägarna i pjäsen.
När ridån går upp för regissören Anja Sušas uppsättning på Göteborgs stadsteaters stora scen möts åskådarna av en hel skog. Men det är inga körsbärsträd som scenografen Helga Bumsch projicerar, utan en avlövad bokskog.

En nyckel till hur Suša läser Tjechov

Det är symptomatiskt och en nyckel till hur Suša läser Tjechov. Det människorna i Körsbärsträdgården söker sig tillbaka till finns inte, har aldrig funnits. Allt är önskebilder som de försöker hålla fast. Därför blir de handlingsförlamade.
Pjäsen om det gamla godset på fallrepet hade urpremiär 1904 och blev Tjechovs sista. Ägarinnan Ljubov Andrejevna återvänder med sin yngsta dotter efter många års utlandsvistelse. Kvarstannarna väntar med spänning. Egendomen är vanskött och ekonomin bortom räddning, men grannen och uppkomlingen Lopachin har ett förslag. Hugg ner körsbärsträden och gör tomter för sommarstugor. Det gamla utmanas av förändring för en ny tid.

Närmast hårdkokt grepp

Det är en älskad, ofta spelad klassiker. På Stadsteatern sågs den senast 2006 i en uppsättning av den litauiske regissören Rimas Tuminas. Jag minns ett intensivt ensemblespel med stora känslor och överraskande komik.
Anja Suša kopplar ett stramare, närmast hårdkokt grepp. Klassikern är inte intressant om den inte verkar här och nu, menar hon och placerar Körsbärsträdgården i ett nyss som är så nära att vi knappt hunnit fatta att tiden har gått.
Fotografen Lars Tunbjörks 1990-talsbilder utgör en stark inspiration för Helga Bumschs scenografi och kostymer. Den mellanmänskliga ödslighet som hans fotografier skildrar går igen även i skådespelarnas gestaltning. Visserligen pratar Tjechovs pjäsfigurer sällan med varandra, var och en är fast i sitt, men Suša driver det till förfrämligande. Individualismens tidevarv skildras som grov grotesk.

Läcker start - tröttsamt efter ett tag


Det kan vara läckert, som starten. Framför fondens lövskog finns en långbänk. I ena hörnet sitter gamle Firs (Bo Stenholm) och blåser fram det annalkande tåget i ett mäktigt horn. Upp poppar Emelie Strömbergs husa Dunjasja och Simon J Bergers Lopachin som gubbar i lådan – långbänken innehåller många och mycket – och drar igång spelet med upphissad spänning inför de återvändande. Rakt ut mot publiken. Strömbergs skrik är motiverat här, men blir längre fram tröttsamt precis som många av de formgrepp som regin serverar. Skådespelarna är hårt hållna.
Det blir trångt i långlådan när Ljubov (Mia Höglund-Melin) med skruvad nostalgi rotar runt bland sina gamla leksaker. Brodern (Fredrik Evers) har levt kvar på godset och stannat i mysdräkt och tillväxt. Bilbanor och pingisbord är vad han lever för. Fosterdottern Varja (Ylva Olaison) försöker hålla gården igång, en grovjobbare i stövlar, van att aldrig bli sedd. Lillflickan Anja spelar Jennifer Amaka Pettersson som en tyst iakttagare. Sällan lämnar hon sin väska, som vore uppbrottet alltid nära. I lådan pressas även godsägargrannen (Sven-Åke Gustafsson), Ljubovs betjänt med jonglerande framgångstörst (Jesper Söderblom) och den framtidspredikande studenten (Hampus Hallberg) ner. Spelet handlar mest om att förflytta sig i barnkammarträngseln.

Tömmer Tjechovs människor på liv


I salongen är rörligheten större och musiken förs in, men samtidigt krymper drömmarnas rum. Lopachin är flitig med motor- sågen. Till slut samlas familjen som på en liten ö.
Den strama spelstilen tömmer Tjechovs människor på liv. Alla blir föreställande figurer. Bara de längre monologerna erbjuder glipor, Mia Höglund-Melin och Simon J Berger får för en stund spela fram texten. Men temperaturen stiger aldrig.
Den gräsligt utstyrda kräftskivan med förryskade lokalinslag blir en transportsträcka, värre än den följande väntan på auktionen. Lopachin återvänder som börsklippare med smart portfölj. Först här blir det paus, efter två timmar.

Bara unga Anja gör motstånd


Resten är drömmarnas förnedring. Förlorarna ramlar in på den tomma scenen, som om de blev utkastade någonstans ifrån. Lopachin kliver in med markerad höjd i stegen – silly walk som Cleese, eller är det en annan marsch som ekar? Han klär av de övriga inpå bara kroppen. Barskrapade går de mot tåget. Utom unga Anja, som gör motstånd och går vinnande ur kampen med sin väska. Var den kraften fick sin näring visar inte Suša. Körsbärsträdgården faller offer för hennes överstyva formgrepp.